Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 17. Fångna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Anna har ännu ej gifvit något ljud ifrån sig. Hunden känner henne
ej, och därför är det mycket sannolikt, att han gått värst åt henne.
Hunden stretade af alla krafter framåt, som om den ville slita
sig lös från grefven. Denne tilltalade åter sin betjänt med orden:
— Fort, fort, John! Men så tänd då ändtligen på ljus! Har
du då inte hört hvad jag befallt dig?
-— Jo, visst hör jag. Jag skyndar mig ju också, så mycket
jag kan, brummade betjänten. Men det satans odjuret har ju satt
sådan skräck i mig, att jag darrar i alla leder.
Det dröjde ännu några ögonblick, hvilka föreföllo grefven som
en hel evighet, innan John lyckades få eld på ljuset i lyKtan.
Bägge två andades strax lättare, när de ändtligen åtminstone
icke längre befunno sig i det hemska mörker, som på detta ställe
verkade alldeles särskildt ängslande.
Men då lät Nero icke styra sig längre, han ryckte sig lös från
grefven och rusade i väg mot trappan utstötande ett olycksbådande
morrande.
— Kom hit, Nero! Kom hit! ropade grefven, som genast anade
hvad det förgrymmade djuret ville där.
Men hunden kom ej tillbaka utan gaf till ett kort, högt skall.
Ängslig för sin Annas lif skyndade grefven till trappan och
såg med förskräckelse, att Nero med framfötterna på Annas bröst
höll hufvudet tätt intill hennes ansikte och gjorde min af att ännu
en gång med tänderna pressa ihop hennes strupe.
Adlerström tog ett väldiet språng uppför trappan, ryckte
hunden tillbaka och befallde John hålla honom. Själf tog han lyktan
från betjänten, ställde den på ett trappsteg och knäböjde bredvid
Anna. Denna låg där orörlig med hårdt slutna ögon och gaf ej et
ljud ifrån sig.
— Hon är död. Förskräckelsen har dödat henne, klagade
Adlerström och böjde sig djupt ned öfver flickans krithvita ansikte,
som om han ville förskaffa sig visshet rörande sina farhågor.
Då slös; plötsligt Anna, liksom hade hon instinktlikt känt sin
älskares närhet, upp ögonen och utstötte ett nödrop.
— Jag är hos dig, min skatt, sade grefven, i det han
lugnande smekte flickans kind. Jag ber dig, käraste Anna, fortfor han
hastigt, undertryck din ångest och ropa inte om igen på hjälp, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
