Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
FARMAKOLOGISKA AFHANDLINGAR
len intet. Dit naturen sträfvar, bör hon ledas och när en utväg
öppnas för henne, väljer hon den. Tvenne slag af uttömningar kunna
knappt samtidigt bestå. En smärta fördrifver en annan. Hvarje
af-söndring verkar försvagande. Gifter bota, födoämnen underhålla
kroppen. Naturen aflägsnar, jämte giftet, äfven andra orena ämnen. De
mest skarpa gifter blifva, när de på lämpligt sätt begagnas i små
doser, de mest verksamma läkemedel. Vanan försvagar
läkemedlens verkningar, deras ständiga ombyte röjer okunnighet.
Läkemedlets verkan hänför sig till sjukdomsarten, sällan till sjukdomssläktet,
bestämmes af smak och lukt samt bekräftas af erfarenheten. Den,
som blandar motsatta ämnen med hvarandra, är en idiot.
Motsatserna bota sina motsatser, den ena sjukdomen den andra. Där blott
en enda utväg till räddning återstår, bör man, ehuru den är farlig,
likväl försöka den. I rätt tid användt, har läkemedlet sin verkan
och vid gifvet tillfälle gagnar det.
Utom redan omnämnda skrifter af Linné, så vidt de behandla
ämnen inom farmakologins och farmakodynamikens fält, finnes ännu
en mängd under håns praesidium utkomna akademiska afhandlingar,
hvilka alla mer eller mindre beröra dessa områden och bära vittnes*
börd om det intresse, som han förstått väcka hos läkekonstens yngre
idkare för sådana undersökningar. Liksom öfriga redan anförda
disputationer, äro de grundade på anteckningar vid hans
föreläsningar och af honom granskade. Då de likväl icke innehålla viktigare
bidrag till den redan gifna skildringen af Linnés medicinska
verksamhet, må de här endast uppräknas. Till dem höra: Ficus
ejus-que historia naturalis et medica (1744), Euphorbia ejusque historia
naturalis et medica (1752), Rhabarbarum (1752), Consectaria
electrico-medica (1753), Fungus Melitensis (1755), De Cortice peruviano
(1758), De Meloe vesicatorio (1762), De Hirudine (1764),
Opobalsa-mum declaratum (1764), De Fråga vesca (1772), Planta Cimicifuga
(1774), De Maro (1774), Opium (1775).
IV.
I det föregående har, såsom författaren hoppas, Linnés
mångsidiga arbete på läkekonstens fält blifvit belyst och åt hans skrifter
återbördats deras tillbörliga plats i vetenskapens historia. Vi hafva
sett, huru Linne i större och mindre afhandlingar nedlagt alstren af
sin flitiga, outtröttliga penna, men en systematisk sammanfattning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
