Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft ett synnerligt ödesdigert inflytande på de följande århundradenas
forskning öfver insekterna. Att studera djurformer, som i
obegrän-sadt antal kunde själfalstras ur i upplösning stadda ämnen, skulle
ovillkorligen förefalla föga tilltalande och så godt som lönlöst. Den
förde ock med sig en falsk uppfattning af förhållandet mellan den
utbildade insekten och dess utvecklingsstadier. När t. ex. maskar
kunde alstras ur det ruttnande köttstycket, så var det ej besynnerligare
att ur masken i köttet alstrades flugor; den ena förvandlingen
jämnställdes med den andra och man betraktade därföre masken
såsom lika skild från flugan, som från köttet. Med andra ord man
hade ingen uppfattning af, att insektlarver voro ungstadier af
utbildade insekter utan betraktade dem såsom själfständiga djurformer
(arter), hvilka förvandlades i andra former.
Den andre i ordningen af antikens författare, som något
utför-ligare behandlat insekterna är Cajus Plinius SECUNDUS (f. år 23, död
år 79 e. Chr. föd.), som i sin Naturalhistoria1 redogör för denna
djurgrupp i första delen af elfte boken.
I det stora hela ansluter sig Plinius till Aristoteles och
lämnar få nya bidrag af verkligt värde. Hans framställning är dock så
till vida en annan, som han behandlar insekterna på ett ställe för
sig. Bland framsteg i hans arbete må nämnas, att han anser, att
insekterna andas (Aristoteles förnekar detta), dock utan att kunna
an-gifva på hvad sätt, samt att de hafva blod, ehuru af annan natur än
de högre djurens. Plinius hänför syrsan och kakerlackan till de
täckvingade insekterna samt lämnar en redogörelse för
vandringsgräshop-pans lefnadssätt och hätjningar i Italien. Han inför åtskilliga
vidskepliga berättelser om vissa insekters lefnadssätt och betydelse; ett
åskådningssätt, som sedermera behärskar hela medeltiden, men ej
eller helt obetydligt förekommer hos ARISTOTELES.
Omkring femtonhundra år efter ARISTOTELES författade Albert
den store (Albertus Magnus f. 1193, d. 1280), dominikanermunk och
slutligen biskop i Regensburg, ett stort arbete öfver djuren med titel
»De animalibus libri XXVI». Detta verk är utan jämförelse
medeltidens viktigaste zoologiska arbete. Till sin uppställning och
behandling af ämnet ansluter det sig nästan alldeles till Aristoteles och
behandlar således djurens kroppsbyggnad, fysiologi, fortplantning och
lefnadsvanor m. m. i särskilda böcker, men tager nästan ingen hänsyn
till deras systematik. Albert den store använder för Pliniu’s och
Aristotelei insecta (Ivtojjia) benämningen »annulosa». Ehuru hans
1 Histori* Naturalis Libri XXXVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
