Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. P. Ödman - «Morbror Pelle» och hans pojkar - II. Huru Morbror Pelle skötte sina pojkar i röda gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man stundom få se ett helt kompani af pojkhufvuden ute
på elfven med Morbror Pelles vägledande klara månskens-
hufvud i midten. Men han såg noga till, att inga svaga
eller tvifvelaktiga förmågor deltogo i denna farliga färd.
Liksom Morbror Pelle var den förste att kasta sig i
vattnet om våren, så var han äfven den siste, som lemnade
det på hösten. Han fortsatte långt in på höstterminen.
Ett stycke in i september hade han ännu några modige,
unge följeslagare med sig, men så småningom pglesnade de
tappres led, och till slut var det han ensam, pedanten, bok-
malen af gamla skolan, som i medio af oktober, då det
redan låg nattis utefter elfkanten, kastade sig från den af
rimfrost hvita bryggan med hufv’et före i Klarelfven. Det
var en nordisk magister af gamla slaget, den der, det kan
ej nekas. Det yngre slägtet stod på stranden och såg på
och frös — i kläderna.
Ett ögonmärke för Morbror Pelle vid vården af poj-
karne var, att de skulle härdas och »ryckas upp» Krukor
tyckte han ej om, vare sig till vatten eller lands, Vi erinra
oss, att det en gång under pojkarnes samtal vid qvällsbor-
det, en kulen och mörk höstafton, blef frågan om mörk-
rädsla, och Morbror, som annars om qvällarne brukade sitta
tyst, afbröt då plötsligt: »Nå, hvem af er alla är mest mörk-
rädd?» — Jo! det är Nils, det är Nils» ropades från alla
håll. Nils blef genast ålagd att gå ned i nedra våningen,
som för tillfället var i fullständigt mörker, och hemta sin
latinska themabok i sitt rum. Han kom ganska riktigt till»
baka med boken om en stund, något blek och darrande, men
för öfrigt med en tillkämpad min af hjeltemod. Men, stackars
Nils, det var ej nog med detta. »Fan törs ej gå förbi kyrkan
i qväll, ropade pojkarne. »Törs du inte?» frågade Mor-
bror. — »Jo, vasserra!» svarade Nils obesväradt, men något
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
