Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att fullfölja en upptäckt, som till
sednaste efterverld skulle förherrliga hans
namn. I Mars månad följande år var
stjernan» läge tjugo sekunder
sydligare, än vid observationsseriens
början ; denna qvantitet var tjugo
gånger större, än hvad instrumentet med
säkerhet kunde utvisa. Härefter
begynte stjernan att gå tillbaka och
befann sig ett halft år sednare 39
sekunder nordligare, än vid slutet af
det första qvartåret. Man hade
således med säkerhet funnit eu rörelse
som var mycket större, än den man
hoppades finna, men denna rörelse
passade ingalunda in med den
skenbara, som jordens rörelse kring
solen skulle förorsaka. Det funna
fenomenet var af’ för stor vigt, och
Bradley var en man af för stor
energi, för att han skulle hafva lemnat
denna upptäckt på halfva vägen. Han
lät förfärdiga eLt nytt instrument,
hvarmed ett större antal stjernor
kunde observeras, och fann nu efter
trenne års arbete förklaring till denna
rörelse. Huru stor nemligen än
ljusets hastighet är, så står likväl den
hastighet, hvarmed jorden röres i sin
bana, till densamma i ett märkbart
förhållande. Härigenom finnes
förklaringen till Bradleys upptäckt.
Stjernorna beskrifva nemligen, till följd
af aberrationen eller ljusets
afvikning, små ellipser på himmelsferen,
hvars stora axel är förhållandet
mellan jordens och ljusets hastigheter*,
* Detta förhållande är, uttryckt i
sekunder 20",445, hvilket, tal kallas
aberations-konstant.
2-2
och hvars mindre axel är beroende
af stjernans läge i hänseende till
ekliptikan. Tiden, som stjernan behöfver
för att fullända denna sin bana, är
tydligen lika med den tid, som
jorden behöfver för att fullända sin, och
hvilken vi benämna ett år.
Om vi nu öfverblicka tiden från
Kopernieus till Bradley, så finna vi,
att den stora hemligheten om
planeternas rörelse är uppdagad, och att
lagarne för densamma blifvit funna
genom erfarenheten. Keppler hade,
genom att tillämpa den induktiva
methoden på de Tychoniska
observationerna, funnit dem; sedermera blefvo
de jemte de Galileiska lagarne genorn
Newton deducerade ur samma
princip ; slutligen finna vi, att läran om
jordens rörelse blifvit direkte
bevisad; det kunde således tyckas, som
om inga väsendtliga upptäckter inom
astronomiens gebit vidare vore att
göra; men detta kan endast för ett
ögonblick tyckas så:
fixstjerne-verl-den står ännu nästan alldeles
obekant för våra blickar. Till dessa
aflägsna regioner måste ännu
vetenskapens fackla sprida ljus. Vi hafva
sett, huru fåfänga astronomernas
bemödanden hafva varit att utforska
stjernornas afstånd från oss; på
denna väg var således ringa hopp
förhanden att komma till någon
kännedom om dessa himlakroppar. Det
skulle härtill göras en annan
upptäckt, hvilken ölvertygade oss, att
äfven fixstjernorna äro underkastade
rörelselagar, sannolikt desamma som
råda inom vårt solsystem; man fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
