Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roms katakomber, af F. W. Häggström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af brefvexlingen mellan Trajanus och Plinius den yngre
angående behandlingen af de kristne i Bithynien,
att kejsaren sjelf mera återhöll än eggade sin
ståthållares tjenstenit. Kom var alltifrån Augusti
tid verldens så politiska som andliga medelpunkt. De
mest skilda filosofiska systemer likaväl som de mest
olikartade religionsformer uppträdde der, och fingo
fritt läras och utöfvas. Kom var ej mer hvad det
varit på den gamla Catos tid. Den grekiskt-romerska
religionen hade spelat ut sin rol och tillfredsställde
ej mer det andliga behofvet. I sin trängtan efter
något bättre famlade man ängsligt efter nya, ovanliga
former, der man hoppades finna, hvad man behöfde och
sökte. I synnerhet var det Orientens excentriska och
mystiska religioner, som under denna period lifligt
anslogo Komarne. Väl kunde mången dragas till dessa
blott af nyfikenhet och för att i deras ovanliga och
bizarra former finna något, som kraftigare retade
det slappa, på njutningar öfvermätta sinnet. Men
de hade likväl dessa orientaliska kulter, Isis-,
Osiris-Mithras-, Anubiskulten och hvad de allt
heta, något som det grekiskt-romerska mångguderiet
saknade. De fasthöllo alla, att det fans blott en
Gud, och yrkade derjemte på fastor, botgöringar
och reningar. Äfven judendomen saknade ej insteg
ibland Romerska rikets befolkning. Derom vittna
judiska katakomber ej blott i Rom, utan äfven på
andra ställen. En annan fråga, som man uppkastat,
är: hvarföre brände ej de kristne sina lik såsom de
hedniske Romarne, och huru kommo de att välja just
detta sätt att begrafva sina döda? Att bränna liken
var för judarne såväl som de kristne en styggelse. Hos
desse senare i synnerhet herrskade en djup känsla
för bevarandet af den dödes lekamen oskadad, en
känsla, som rotfästat sig i deras hjertan genom deras
gudomlige mästares död och begrafning. Kristus hade,
enligt deras tro, kroppsligen uppstått ur grafven;
en kroppslig uppståndelse skulle ock blifva deras
ärorika lott. Väl hade deras store Apostel predikat
en renare, mindre materialistisk lära. Han hade talat
om en förherrligad lekamen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
