Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Internationella Handels- och Sjöfartsfördrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
stadgade, att varor, som införasmed svenskt beväradt
skepp och med svensk besättning, endast skulle betala
hälften, och de, som på samma sätt utfördes, endast
tvåtredjedelar af den vanliga tullen. Denna Svenska
"skeppsfrihet" utsträcktes sedermera äfven till
mindre och ej bevarade fartyg, som seglade på vissa
orter i Spanien, Frankrike och England, äfvensom
åt dem i allmänhet beviljades en mindre lindring i
tullen, som kallades halifrihet. Den större eller
helfriheten deremot bibehölls i principen för de
bevarade fartyg, som vid behof kunde tjena kronan,
men småningom, och särdeles under Carl XI:s krig med
Danmark, gjorde man den erfarenheten, att dessa fartyg
voro föga användbara, och att handelsfartygen borde
heldre byggas efter handelns än efter krigets behof,
hvarföre äfven detta vilkor för en tid bortföll. -
Under Carl XILs krig upphäfdes all skil-nad mellan
Svenska och utländska fartyg, men uttryckligen endast
tills vidare, och redan året efter återvunnen fred
med vår sista och svåraste fiende återupplifvades den
gamla skeppsfriheten i det väsendtligaste. Man nöjde
sig likväl ej dermed, ty redan 1723 föreslogs att
"göra en förändring, det inga varor eller ’effekter
fingo af främmande hit införas utom sådane som
falla och tillverkas i deras länder." Ständerna
emottogo förslaget särdeles gynnsamt och funno
det väl egnadt att understödja skeppsbyggeriet och
sjöfarten, äfvensom att uppfostra en stam af godt
och härdadt sjöfolk, men fruktade likväl, att, då
tillgången på inhemska fartyg ännu var så ringa,
handeln kunde komma att monopoliseras och priset på
de utländska varorna att stegras. Äfven de mindre
stapelstäderna protesterade mot en sådan förordning,
emedan derigenom de utländske skulle hindras att komma
hit, och då de sjelfve ännu voro oförmögne att utrusta
några fartyg, så skulle såväl importer, som exporter
komma uteslutande att ombesörjas af Stockholm och
Götheborg. Trots dessa protester äfvensom ständernas
begäran, att förordningen ej skulle tillämpas förrän
vi egde tillräckligt med skepp, "snarare för många
än för få", utfärdades dock redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
