Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Nutidens Talare. Blandade Skrifter af Thomas Babington Macaulay. Tal. I. Öfversättning. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
bullrande folkhop, som han efter behag rörde till
vildaste raseri eller vildaste förtjusning, ännu i
sjelfva utbrottet af passionens yra bibehöll den fina
känsel för skönhet, som icke tillät något brott mot
dess lagar; och i sina mest ljungande philippiker
måste han dock bibehålla hela formskönhetens lugn,
för att icke utsätta sig för det ogillande sorlet af
åhörare, hvilkas läckra Öra mätte talets rhytm lika
lätt som versens mått, och som uppfångade äfven den
obetydligaste brist på symmetri i den mest invecklade
period.
Detta är just det egendomliga för talaren, att han
så oemotståndligt är underkastad den inverkan, som
en njutande allmänhet kan utöfva på den skapande
konstnären. De andre konst-närerne ega vida större
sjelfständighet; deras verk hafva varaktighet
för sekler: från domare, som de underkänna, kunna
de vädja till domare, som. de godkänna. En sådan
skilnad kan talaren knappast göra; hans egentliga
verksamhet är ögonblickets; kan han icke vinna bifall
af den folkmassa, som böljar för hans fot, eller
den rådsförsamling, som skall ledas af hans tanke,
så har han förfelat sitt mål. Skalden kan söka sitt
forum inför en viss den goda smakens aristokrati
och för profanum v u l g u s har häri sitt o di et
ar c e o. Talaren eger ingen sådan högre instans,
och för honom får ingen profanum vulgus finnas, så
sannt han vill vara talare. Hvaraf ock naturligtvis
följer, att vältalighetens karakter i väsendtlig mön
måste bestämmas af det folks karakter, hos hvilket
den uppblomstrat.
Såvida nu aldrig ett folk i högre grad än Athens af
goda Gudar mottagit sinnet för det sköna i form och
harmoni, såvida aldrig en högre smakens Areopag sutit
till doms Öfver konstnärers verk än den som lyssnade
till Demosthenes’ ord, så är det lätt förklarligt,
att just här vältaligheten skulle nå sin högsta
fulländning. Och det är också lätt att inse, hvaruti
denna fulländning måste bestå, hvad vi ega att af de
gamle lära inom talets konst. Icke just bevisningens
orygglighet eller undersökningens djup, utan
tankarnes genomskinlighet och öfvertalnin-gens magt,
icke sanningens omutliga visshet, utan skönhetens
fulländade behag. Och sålänge vältaligheten erkännes
såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
