Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Wergeland och Svenskarne. H. Lassen: Henrik Wergeland og hans samtid. Af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
geren«, som under ledning af en rasande demagog
Svelvold i några år terroriserade till och med
storthingsvalen och fyllde thingets salar med
bönder dels med dels utan hufvuden, tills redaktören
slutligen bet ut sina gifttänder, idet han dömdes att
vara sin medborgerliga ära förlustig och försvann från
skådeplatsen. - Alla nödlidande vände sig ju vid denna
tid till Wergeland; till »Hans Henrik» valfärdacle ju
bönder från aflägsna delar af riket för att söka råd
och hjelp. Så gjorde ock »Stats-borgereus« olyckliga
förläggare, när redaktören hade flytt; ett nummer, som
var lofvadt subscribenterna, måste ut, och Wergeland
måste hjelpa. Efter löfte om djupaste tystnad, ty
»Statsborgerenw var då mycket värre ansedt i Norge,
än »Fäderneslandet* någonsin har varit i Sverige,
skref Wergeland ett nummer. Förläggaren fortsatte
sina böner, men innan Wergeland hade skrifvit
tre eller fyra nummer, hade hans egendomliga stil
redan röj dt hans anonymitet, och emedan nu hans
fiender jublade lika mycket, som örn de sett honom i
straffångeuniformen, trotsade Wergeland och - öfvertog
tidningen som huf-vudredaktör. Det var i Oktober 1835.
På detta sätt var skalden Wergeland kastad ut på
journalistikens »falska haf« men nästan samtidigt
härmed grundade motpartiet, »lntelligentsen«, sitt
organ, tidningen »Deri Consti-tutionelle«, redigerad
af Carl Fougstad (nu borgmästare i Christiania)
U. A. Motzfelt (dåvarande lector; sedermera
Höjesterets-assessor f) och Martin Schweigaard
(dåvarande lector, numera Professor), tre af Norges
mest framstående män.
Sålunda hade både den högre bildningen och demokratien
erhållit hvar sitt organ inom pressen och tillfälle
yppade sig snart för de motsatta partierna att träda
i öppen strid. Detta tillfälle gafs af de unionella
angelägenheterna.
Aret 1836 hade medfört riksrättsaktiouen med anledning
af storthingets plötsliga och oväntade upplösning
af Carl Johan; den anklagade var Statsministern,
sedermera Ståthållaren Lö-venskjold, sam hade
underlåtit att protestera emot denna upplösning, och
med full rätt såg man i Carl Johans steg ett yttrande
af hans personliga ovilja mot storthinget, likasom ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
