Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klingade bjällrorna i skogens inörka tempel, och högre och
mera blå hängde himlen därute öfver Slättens snö.
— Jaja, sade den andre. Tiden är sig lik.
Och så suckade han något, strök sig om sitt skägg och
tog ned äldsta bjällran.
Den var inte vidare fager att skåda. Det var en sådan
där som ledkon har om somrarna och hösten — ett enkelt,
doft ticktack, som inte gör någon människa glad. Men den
bjällran hängde om vintrarne om halsen på den gamle
raggige Pålle, då han drog hem riset från skogen eller då yngsta
gräbban piskade i väg honom med mjölken till mejeriet
borta i grannbyn.
Och den hvitskäggige snälle tomten putsade med sitt
styfva förkläde den tarfliga gamla bjällran, så den sken
som husmorans kopparkastruller.
— Men se här, sade den andre lille hvitskäggige, klef
upp på hufvudsätet i gårdens gamla praktvagn och
hämtade från en rostig spik ett mögligt lädergehäng, från hvilket
åtta bjällror skramlade hest och doft. Se här, sade han,
här äro bjällrorna som klinga när godsherrn reser till staden.
Det är lätt att friska upp dem, så det här hesa från fjolåret
går bort, och den gode mannen i den stora pälsen kan fara
som honom ägnar och anstår.
— Håhåja, sade den äldste af de gamle och skuttade
upp mot vagnslidrets tak. Här ha vi de gamla
silfver-klockorna eller bröllopsbjällrorna. De se något medfarna
ut, och illa anfrätta af tid och mögel äro lackering och
gyllenbeslag.
De små gubbarne satte sig neder att putsa och polera
och konversera.
— Ser du, sade den ene, ser du hur de glänsa, de små
silfverbröllopsklockorna. Jag minnes hur de klingade
därinne i den stora bokskogen för första gången för hundra år
se’n. Då kommo herrar och bönder farande i ett långt tåg
med skrål och hej, ty något hade de väl fått uti sej.
Men långt fagrare än i kyrkans torn klungo de små
silfverbjällrorna kring frustande skimlars halsar. Likt
dansande troll flögo skogens träd förbi, och glimmade en
mila därinne, blef den till ett vänligt öga, som nickade oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
