Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen det långa ärret vid tinningen. Och så var det mig
en baddare till att va’ fin.
Den gamle skeppsbrutne bar också kläder af ett
främmande snitt. Hans väst var af tjockt sammet, hans
mång-färgade halsduk af siden, och på de krampaktigt slutna
fingrarna glimmade ringar, som kommo de närvarandes
ögon att lysa med otillbörlig glans.
— Ja, det är säkert han, bekräftade en annan gubbe.
Han såg nästa ut på samma sätt för tjugu år se’n, när vi
hifvade opp honom från ostindiefararen. Det är ingen
annan än gamle Röde Hemming!
— Nej, se han rör sig! ropade en tredje och lutade sig
ned.
Den förmodade döde hade verkligen gjort en svag
rörelse. Tio par välvilliga armar kommo i rörelse, och
efter en stunds kraftigt och omtänksamt arbete fick man
tillfredsställelsen att se honom slå upp ögonen och så
småningom resa sig i sittande ställning.
Man hade glömt att plundra och bärga vrakgods, från
alla kanter rusade folk till, och under stor tystnad och
häpnad bars den skeppsbrutne upp till den välkända,
brokiga stugan på höjden.
IV.
I ett par dagar hade gamle skeppar Hemming legat
nedbäddad, utan att kunna yttra många ord. Med ett
stilla leende följde han den unga kvinnan och den lilla
flicka, som sysslade kring hans läger, men då mörke Knut,
den unge herren i huset och sin faders trogne afbild med
den svarta luggen och den långa näsan, klef in genom
stugudörren, stirrade han på honom i stum förskräckelse.
Han försökte tala, men rösten svek honom, och han föll
tillbaka på kudden med knutna näfvar, där knogarne
hvitnade.
Ändtligen blef han då så kry, att han kunde sitta uppe
i den stora stolen borta vid fönstret under gallionsbilden
och skåda ut öfver hafvet. Blankt och outgrundligt hvilade
det där som en aldrig fläckad stålsköld, på sträckta vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
