Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Sedan jag sålunda bränt mitt sista skepp, slog jag
mig med ursinnig iver på att skriva. Jag är rädd
att jag alltid varit en ytterlighetsmänniska. Bittida
och sent skrev jag och läste, läste och skrev och
studerade alla möjliga författare för att komma underfund
med hur de lyckats. Jag sov inte mer än fem timmar
på dygnet, arbetade resten. Min lampa brann till
två, tre på morgonen, vilket kom en hygglig
grannkvinna att göra en sentimental Sherlock-Holmesk
slutledning. Då hon aldrig såg en skymt av mig
under dagen, drog hon den slutsatsen att jag måste vara
spelare och att ljuset i mitt fönster var ditställt av
min mor för att lysa den vilsekomna sonen hem.
En författare har det ju alltid svårt i början, och
vägen till framgång är vanligen lång. Så var det
med mig. Sällan kom ett honorar, allt som kunde ge
pengar var hos pantlånaren. Jag fick hela vintern
gå i mina sommarkläder, och följande sommar var
den värsta och längsta jag varit med om, då alla
redaktörer och utgivare hade sina semestrar och mina
manuskript fingo ligga olästa på redaktionsbyråerna.
Min största svårighet var väl att jag inte hade
någon som kunde ge mig ett råd. Jag kände inte en själ
som skrivit eller ens försökt att skriva en enda rad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0172.html
