Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kahekilis ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sannerligen färdats långt i tid och rum sedan ni först
började. Det är ett avlägset rop från gamla
Egypten, då Atlantis ännu sam på havet, till det unga
Hawaji i norra Stilla havet. Men fortsätt,
Kumu-hana. Kommer du också ihåg något av vad prästen
Eoppo sjöng?”
”Mot slutet”, svarade Kumuhana med en
bekräftande nick, ”fastän jag själv var nästan död och
närmare att dö för prästens kniv, sjöng han något som
jag minns varje ord av. Hör på! Så här lät det.”
Och med dallrande falsett och de vanliga
utvikningarna sjöng den gamle mannen.
”Tydligen en maorisk dödssång”, utbrast Pool,
”sjungen av en havvajier med tatuerad tunga! Sjung
om det än en gång, så skall jag översätta det för
dig.”
Och då det hade upprepats deklamerade han
långsamt på engelska:
”Men döden är ingenting nytt,
Döden är och har alltid varit sedan gamle Maui dog,
Då skrattade Pata-tai högt
Och väckte trollguden
Som skar honom i tu och stängde in honom
Så att det blev kvällmörkt.”
”Men till sist”, fortfor Kumuhana, ”blev jag inte
dödad. Eoppo stod med clödskniven i handen och
färdig att hugga till, men han höjde den inte. Och
jag? Vad kände och tänkte jag? Jag har sedan
skrattat många gånger då jag har tänkt på det. Jag
kände mig mycket törstig. Jag ville inte dö. Jag
ville ha en dryck vatten. Jag visste att jag skulle dö,
5. Hawaji-noveller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
