Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig kvar på en sådan våg flera hundra fot. Men kunde
de det? Om de gjorde det hade de en tredjedel av
den farliga vågen bakom sig. Men det gick som han
väntat, kvinnan blev först överväldigad, eftersom
hennes kropp ej hade så stora ytor som hennes mans.
Efter sjuttio fot kördes hon ner och ur sikte av de
överstörtande vattenmassorna. Hennes man följde
efter, och båda döko upp, simmande bakom den våg
som hade gått ifrån dem.
Kaptenen var den förste som såg nästa våg. ”Om
de försöka rida in på den, så är det godnatt”,
mumlade han, ty han visste att det inte fanns någon
simmare i världen som kunde segra i en dust med den.
Själv utan skum var den far till alla de skumkrönta;
den var en mile lång, reste sig långt bortom där de
andra reste sig, och dess massa tornade upp sig allt
högre och högre tills den skymde horisonten och var
en jätte bland sina kamrater, och så började dess
skumkam växa och tunna ur den, färdig att störta
ner.
Men mannen och kvinnan kände tydligen till de
stora vågorna. De gjorde intet försök med
sträck-sim framför böljan. Kaptenen gillade dem i tysthet,
då han såg dem vända ansiktet mot vågen och vänta
på den. Det var en tavla som ingen annan än han
på stranden såg, underbart tydlig och levande i den
förstorande kikaren. Vågens vägg var verkligen en
vägg, stigande, alltid stigande, och upptill förtunnande
sig till en genomskinlig kam med solnedgångens
färger som silade sig igenom allt det gröna och blåa. Det
gröna glesnade till ljusare grönt som kantades med
blått ännu medan han såg på. Men det var juvelblått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
