Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Vågsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i kaos och sjönk. Liksom insekter försvinna i gapet
på en vidunderlig, jättestor orkidé försvunno de, då
skum och kam och stänk och juveler, många tons
därav, dråsade ner just där de försvunnit ögonblicket
förut, men där de ej längre funnos.
Bakom vågen som de nyss trängt igenom summo de
nu, sida vid sida, alltjämt sex fot ifrån varandra, mot
stranden med taktmässiga simtag tills nästa våg skulle
tvinga dem att följa med eller möta och genomborra
den. Nians kapten vinkade till sin besättning, att de
kunde gå var och en till sitt, och satte sig på
verandans räcke. Han kände sig litet trött, men iakttog
ännu de simmande genom sin kikare.
”Vilka de än äro”, mumlade han, ”så äro de inte
malahinis. Det är helt enkelt omöjligt.”
Icke alla dagar och endast sällsynta dagar är
böljegången hög vid Waikiki, och under de följande
dagarna fortforo Ida och Lee Barton, mycket bemärkta
på stranden och i vattnet, att väcka ett ovilligt intresse
hos turistdamerna; men Utriggarkaptenerna voro ej
längre oroliga för dem då de badade. De sågo paret
simma ut och försvinna i ett blått fjärran, och de
sågo dem — eller sågo dem icke — komma tillbaka
flera timmar därefter. Huvudsaken var att kaptenerna
ej voro oroliga för deras återkomst, ty de visste att
de skulle komma tillbaka.
Orsaken var att de icke voro malahinis. De hörde
till Hawaji. Med andra ord, eller på det kraftiga
ö-språket, de voro kamaaina. Fyrtioåriga kamaaina-mim
och kvinnor kommo ihåg Lee Barton från sin
barndoms dagar, då han verkligen hade varit en mala-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
