Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medvetande om sin bråddöd. Ingen har varit så förtrogen som
han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt.
Och denna förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas
döden. Det är väl derföre, som Wieselgren låter honom
sjunga sina psalmer »med dödssåret i sin kropp», på
sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast en
fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han
afled. Men hörom honom i en psalm: —
»Was ist vor Arbeit Noth,
Eh der gewisse Todt
Uns ungewiss’ ereilet
Und eine Wunde schlägt,
Die uns ins Grab einlegt
Und bloss im Himmel heilet!
Das helle Sonnenlicht
Kommt uns érst ins Gesicht
Mit Heulen, Schreien, Weinen.
Mit Schwitzen werd’n wir gross;
Wir fahren in den Schoss
Der Mutter, eh” wir’s meinen.
— — — — — — — — — — —
Nicht Schöne, nicht Gestalt,
Kein Jung-sein oder Allt
Kan uns den Tod abwehren.
— — — — — — — — — — —
»Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
— — — — — — — — — — — — — — — — —
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
Och mullen ingenting».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
