Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fundera öfver den på modet varande kemin, hvarpå vi förut
anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser
och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden.
Sålunda omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru
han blef sänd till kejsar Ferdinandus till Regensburg och
efter dennes död till riksdagen i Frankfurt vid Leopolds
val, huru han som sändebud hos fransmännen parerade
deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler.
I en gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru
fienden var mer skrämd för honom än »haren, när han hör
at trumman taar på gåå», huru han stod stadigt, när
»eldmortlar högt mäd tunga stenar spelte», och »rytterit brööt
in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, thijt
armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld
och hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit
så rik på ord som den, som vid ölkannan och tobakspipan
bestämmer, huruvida en general gjort rätt eller icke, fastän
han sjelf i fält ej ens sett en död hund. Om en assessor
omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal frälse-
och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske
prest i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest,
hur han gjorde motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman
och borgmästare o. s. v. Dessa uppgifter hade väl den
aflidnes anförvandter helt menlöst velat få in i de bestälda
verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han,
"en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen
jude ell’ korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens
högre spanmålspriser och bedrog folk på jern och kläde.
Mest betecknande härvidlag äro dock de på sin tid bekanta
verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara
skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan
för den massa folk, som då löpte till vid begrafningar.
Poemets första afdelning börjar med en hänsyftning på, att
vi här i lifvet ju alla äro vandringsmän. Sådana behöfva
passande reskostym, matrensel och staf med två knappar,
böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört
någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth,
hvilken liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i
en stor läder-kraga mäd kors ok kröke» och med sjöskal och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
