Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att flyga ned fr&n kyrktornet och sätta
sig på min axel. Och denna plats
bibehöll hau under hela hemvägen. Han fick
efter haud så stor öfning i att sjelf
öppna dörren till buren, att jag måste skalfa
mig ett litet hänglås, som trotsade all
lians list; han studerade visserligen i bela
månader på att utfundera hemligheten,
men afstod slutligen derifrån såsom eu
sak, hvilken öfversteg en dödligs
fattuings-fürmåga.
Dick började snart tala, och det dröjde
icke länge förr än hau samlat sig ett
stort ordförråd, som hau aldrig tröttnade
att begagna. "När ban efter hand blef
mycket tam, fick hau lof till att bela
dagen igenom, allt som ban behagade, vistas
i eller utom buren. Ofta kunde hau
alldeles ensam tillbringa Here timmar efter
hvarandra ute i trädgården, derhän sprang
omkring och fångade llugor eller satt uppe
i ett träd och öfvade sig med sina lexor
så väl i tal som i säng. Kattan och
hennes ungar voro synnerliga favoriter hos
honom, ehuru hau för öfrigt också lekte
med huuden och ofta lade sig att sofva
på hans rygg.
Sina lektioner tog hau mycket
regelbundet, och ban var en ifrig lärjunge,
som snart lärde sig hvissla ,,Duncan
Gray" och ,,The Sprig of Shillelah"
(tvänne populära irländska sånger) utan eu
enda falsk tou. Jag plägade hvissla dessa
melodier för honom, och del var
utomordentligt roligt att se den hänryckt
uppmärksamma min, hvarmed ban höjde sig
ned för att lyssna. När jag slutat,
började ban icke strax försöka, utan satt en
stund lugn och stilla samt öfvertäukte
tydligen melodien för sig sjelf. Om det
då hände, när hau sedan hvisslade den,
att han glömt något, ropade ban:
„Dok-tor! doktor!" och upprepade den sista
tonen två eller tre gånger, liksom han ville
fråga:- „Uvad kommer det sedan?" och
derpå afslutade jag sången åt honom.
„Tse! Tse! Tsc!" var ett
älsklingsut-rop hos honom och betecknade
öfverraskning. När jag för honom spelade en
melodi på violinen, lutade hau sig ned i
andlös spänning. Emellanåt gick han
genast och gaf Hezekiah ett hugg med
uäb-bcn, så snart ban såg mig taga fram
violinen. Hvarför han gjorde så, vet jag
icke, så vida det icke var för att försäkra
sig om att hon skulle hålla sig lugn och
stilla. Då jag slutat att spela, brukade
han såga: „Bravo!" med tre olika
betoningar af ordet, nämligen ungefär
sålunda: ,,Bravo! ßrrravo! Bravvo!"
Dick var ofantligt nyliken ooh skulle
ändtligen lägga sin näsa — eller rättare
sagdt näbb — i allting. Han generade
ofta kattan ganska mycket genom att
spärra ut hennes tår, ja, till oeh med
hennes näsborrar för" att undersöka dem,
och einellauåt förlorade missun tålamodet
ocli gaf honom ett lätt slag på ryggen.
,,Hvad behagus?"- yttrade ban ofta.
„Hvad är det. fråga om? Din slyngel!"
Om ett par personer talade med
hvarandra nedanför hans bur, lade han ibland
hufvudet på sned, sträckte ut halsen och
yttrade med hånfull blick på dem: „Hvad
behagas? Hvad är det fråga om? Hvad
säger du?"
Ofta började ban en sats med verbet
-,är", på hvilket han lade staikt
eftertryck. ,.Är?" kunde han sålunda säga
tankfullt.
,,Är hvad för slag, Dick?" frågade jag.
„År", återtog hau möjligen, „är den
allrakäraste staren en vacker kelgris?"
..Derom itr icke tvifvel", svarade jag.
Han sökte belt visst alt göra det
mesta möjliga af sitt ordförråd, ty han lät
alla sina substantiv och adjektiv parvis
uppmarschera i omvexlande föreningar
och bildade hundradetals löjliga
sammanställningar.
„Är", sporde han en dag, „är den
allrakäraste doktor en slyngel?"
„Det må du sjelf afgöra", svarade jag.
„Tse! Tse! Tse! Bju! Bju! Bju!" sade
Dick och slutade sedan med „Duncan
Gray" och första hälften af ,,The Spriy
of Shillelah".
..Kärlek är själen hos hvarje infödd
irländsk man", hade man lärt honom 9figa,
men denna fras förändrades också ofta
till .,kärlek är själen bos hvarje infödd
irländsk stare" eller „är kärlek själen i
hvarje allrakäraste lilla Dick?" o. s. v.
En egendomlighet förtjenar särskildt
nämnas; ban uttalade aldrig min hunds
namn, Theodor Nero, i vaket tillstånd,
men deremot skrämde han oss ofta
genom att om natten ropa det i klara, smått-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
