Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VI.
Hämden.
"Hans namn, hans rätta namn var Lucifer."
"Nå, ä’ ni icke färdiga ännu? ... Glöm icke din
schal, Isabella ... vi gå förut, tror jag, och lemna de
förlofvade att komma efter ... var så artig och gif
mig er arm, löjtnant Albrekt ... se så ..."
Den som yttrat detta, var en fyratioårig dam af
ett ganska behagligt utseende, med detta lugna och
fryntliga leende, denna trefliga embonpoint, som utgöra
behaget hos fruntimmer af denna ålder. Hennes följeslagare,
en mager, gul, rödskäggig och lång karl; med
skarpa ögon och ett illparigt leende, syntes vara lika
gammal, men var likväl i sjelfva verket ett helt tiotal
yngre.
Båda vandrade sakta på den lilla sandade väg,
som mellan björkar och albuskar ledde ned från ett
vackert landtställe vid Mälaren, till stranden af denna
sjö, som lugn och klar låg och blänkte i solskenet.
"Min nådiga friherrinna, ni fatigerar er verkligen,
vi gå alldeles för häftigt ... Kanhända skola vi dröja
här på bänken ett ögonblick?" sade löjtnant Albrekt,
och såg sig tankspridd och oroligt tillbaka.
"Åh, ingen fara, vi gå ju helt långsamt ... och
jag ser redan båten dernere ..."
"Ja visst ... Men fröken Isabella torde kanske
vilja upphinna oss ... ty om jag icke misstar mig, så
affekterar hon just icke att jouera af ensamheten med
sin fästman ..."
"Hvarför icke det? Jag deremot skulle tro, att
man icke kunde ha ett angenämare sällskap än sin
tillkommande mans ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
