Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans vän öppnat vagnsdörren och slagit ned fotsteget
för honom.
Harold hade redan åter till hälften upplyft det
föremål han burit, då Thure nalkades och ämnade
hjelpa honom, men studsade i detsamma ett steg tillbaka
och utropade med verkligt deltagande: "Min Gud,
Harold, du är sårad, du blöder, ditt ansigte är blodigt,
hvad har då händt?"
"Tyst då, och hjelp mig i stället! Vi äro ju midt
på landsvägen, här kan komma folk och jag vill icke
gifva anledning till uppseende och spektakel; du ser
ju dessutom att jag mår val."
Löjtnanten tycktes finna att det icke var värdt
att fråga vidare, han böjde sig ned och tog tag i denna
hemlighetsfulla börda, som väckte äfven min nyfikenhet,
men träffad af ännu en öfverraskning, släppte han
den hastigt och sade med ett uttryck af ovilja och
förskräckelse:
"Hvad i himlens namn är detta? En menniska!
Ett lik insvept i din kappa och denna kappa är nedsölad
af smuts och blod. Hvad har händt? Tala!
Säg, Harold! Dina begrepp om brott hafva alltid varit
besynnerliga ... skulle du? ..."
"Tyst då för djefvulen, din galning, du skriker
som du vore besatt och jag ber dig ju vara tyst. Der
ha vi nu Berglund, jag hör hans röst," sade Harold
i harmsen och brådskande ton, under det han med
ansträngning fattade det insvepta föremålet, som verkligen
föreföll mig såsom ett lik, och lyfte det ensam
upp i vagnen, der det nedsjönk stelt och orörligt på
botten och steg sjelf upp efter, i det han höll näsduken
för sitt ansigte, som i sjelfva verket var blekt
och vanstäldt af blod.
I detsamma syntes Berglund vid skogskanten och
ropade redan på afstånd med bekymrad röst: "Är icke
herr Harold återkommen?"
"Jo bevars, jag sitter redan i vagnen, skynda dig
blott," svarade Harold, men hans röst, hvars melodiska
klang jag förut beundrat, var nu matt och upprörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
