Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidenklädning åt henne, men när den var färdig,
tyckte hon inte om garneringarna, utan ville, att vi
skulle ändra dem, och det gjorde vi också ... Det var
ett hiskeligt besvär, för hon ville hafva alla pösen
förändrade till plisséer, och så kan ni tänka, att just
som kjolen kom hem andra gången och Mina bredde
ut den framför henne ... för hon var dålig den dagen,
så att hon låg på soffan ... så kommer hennes syster
Thérèse in med ett bref i handen, som hon nyss fått
ifrån en bekant i Paris, och säger så här: Vet du
hvad, Eleonore, att nu äro plisséerna bortlagda och
gammalmodiga i Paris. Det var ju rysligt
obetänksamt att säga så, just då den stackars flickan fått hela
bakvåden full af plisséer ... Hon blef också genast så
angripen, att hon svimmade af, och ett par dagar
derefter var hon död ..."
"Men plisséerna lefva ju ännu?"
"Ja, visst, det var alldeles ett misstag."
"Åh, kors så ledsamt! ... Och fästmannen, hur
tog han det, sörjer han mycket? ... Han nyttjar väl
flor på hatten? ..."
"Mina damer!" ropade i detsamma med vredgad
röst fru Neptunia, som ändtligen måste afbryta sitt
föredrag, då hviskningarna omkring henne öfvergått
till en högljudd och lifvad konversation. "Mina
damer! Det är en förfärande basrelief på tidens
skröpliga och murkna mur, att qvinnor kunna finnas, som
icke ens lyssna till den, som vill rycka dem ur deras
närvarande slafveri ..."
"Neptunia! Vänta litet!" afbröt ifrigt fru
Cantarell, som fruktade sin väns straffpredikan och en
bullersam scen. "Vänta en momang, medan jag
bjuder omkring punsch."
"Vänta!" upprepade fru Krapp med utsträckta
armar och patetisk ton. "Vänta, då lättsinnet höjer
sin röst och tystar min egen ... Ni alla sofva i edra
nesliga bojor, och ni äro likväl qvinnor ... ingen hör
mitt upprop; den enda, som lyssnar med vördnadsfull
beundran, är just en man ... ja, en man; obegripliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
