Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Sveriges poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samma stillhet, ödslighet och tomhet. Men
hvad denna ensamhet betyder, det begrep jag
i de stora ödeskogarna norrut. Där kunde
det hända, att jag efter att i timmar ha vandrat
utan att se spår af mänskligt lif, plötsligt hörde
bjällrandet af en gethjord, och ett, tu, tre syntes
vallarbarnen framför mig på vägen. Men knappt
upptäckte de mig, så sprungo de in i skogen,
och sen såg jag dem titta som ekorrar bakom
furustammarna. Men komma fram? Aldrig.
Stundom hände det, att en gammal
skogvaktare kunde berätta, medan vi rodde öfver
sjöarna, om de historier, vid hvilka dessa
vallarbarn uppväxte, och det var en värld af
osynliga väsen, troll, rå, oknytt. Åkte jag med en
säflig bonde genom ödemarken och det hördes
ett doft dån bakom oss, sade han lugnt:
storfarn är bakom!
Hvad mer! Jag har left bland fiskare en
gång. Jag har left och sofvit på hafvet, legat
på skullen och suttit vid spiselelden i
höstkvällarna, och jag vet sålunda, hur folket ser
på tingen.
De äro hedningar, än i dag, och se med
hedningars ögon. Åskar det, säga de:
– Det torar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
