Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 283 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Jag vill!

Och när han såg upp, var hon borta, dörrn
gick ljudlöst igen, och allt var åter stilla.

Och där låg han ensam, omtumlad, tokig;
och han tog sig om hufvut och sade långsamt
med låg, hviskande röst:

— Nu är jag man!

I detsamma föll en så stark och plötslig
trötthet öfver honom, att ögonlocken sjönko
ner, och en half minut därefter sof han, medan
ljuset på nattduksbordet brann och brann och
blef mindre och mindre och hukade och satt
där som en skyddsängel mot allt ondt för att
slutligen, just som solen gick upp, slockna,
lyfta vingarna och gladt vända åter till himlen.

TJUGONDE KAPITLET.

Försynen.

Vår uppgift här i världen är först och
främst att begå det antal dåliga, fula och onda
handlingar, som äro nödvändiga, för att vi skola
kunna få en säker kännedom om hvad, som är
rätt och godt och skönt, och om du sålunda
hör en människa tala riktigt vackert, så kan
du med glädje tänka:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>