Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Negrernes hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qval, på våra plågares hån och grymhet! Hämnd! Hämnd!
Nedgören dem.
Och störtande på matroserne, svängde han sina kedjor
och krossade hufvudskålen på den närmast stående. Blod
och hjerna sprutade omkring, och den dödade föll. Denna
anblick retade de svartes blodtörst, och med raseri rusade
de på matroserne. En fruktansvärd strid började.
Besättningen, med kaptenen i spetsen, försvarade sig med
förtviflans mod. Rummet genljudade af negrernas gälla skrik,
af Loangos rop om hämnd, af kaptenens högljudda kommando,
af vapnens skramlande, af de döendes och sårades jemmerrop.
Vattnet i rummet blef mörkrödt af blod. Lik, svarta och
hvita, summo omkring, och deras antal ökade sig med hvarje
minut. Negrerne fäktade med afrikanskt raseri, som icke
skonade de sårade och döda, ännu mindre de lefvande. Till
och med de, som fallit, upphörde icke att tillfredsställa sin
hämnd. Med tänderne höggo de fast i de hvitas lemmar,
ryckte omkull dem och strypte dem med sista kraften i
deras näfvar.
Loango rasade omkring, såsom det af ett skott träffade
lejonet. Hans ögon tycktes spruta gnistor, hans stämma,
som blef hesare af det ständigt upprepade hämndskriket,
uppäggade alltid ånyo hans landsmäns raseri. Såsom en
ursinnig störtade han sig i det förfärliga tumultet och
svängde med aldrig hvilande raseri de tunga kedjor, som
hade tryckt hans kropp. Med öfvermensklig ansträngning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
