Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var visserligen ett allmänt belett original, men
han var utsliten som sådan och passade minst av
allt som samtalsämne nu.
Marianne låtsade om ingenting, utan sade lugnt:
— Ja, där går han.
Men hon skrattade inte.
Herman blev generad och Mariannes svarta
ögon brände två röda fläckar på hans kinder.
Han steg upp, tog henne i hand och mumlade:
— Ursäkta, jag har visst glömt att läsa på
mina läxor!
Och så störtade han därifrån. Hur kunde
han säga något så dumt som det sista, det var ju
ännu dummare än det där om gamla polis
Pettersson! Han ville minst av allt inge Marianne
den föreställningen att han var en sådan där mes,
som satte läxorna över allt annat. Han hade
liksom alla sina kamrater den känslan att den som
försummade något riktigt roligt för att läsa sina
läxor närmast var en idiot som inte var värd att
solen lyste på honom. Så mycket värre då, när
det gällde den man älskade. Men allt detta kunde
nu inte hjälpas...
Nu visste emellertid Herman bestämt, vem
han älskade. Och det var ju alltid en god sak.
Hans tankar kretsade sedan den stunden troget
kring Marianne. De möttes ibland på gatorna
och han hälsadef alltid generad. Han tyckte att
hon såg tvärt igenom honom. Han diktade för
resten, ständigt om henne. Han kunde inis låta
bli, men han undrade i sitt stilla sinne vad hon
skulle tänka, om hon fick läsa dessa underliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
