Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade han rymt och skulle smyga sig ur passet
— ha de röda skurkarna fått korn på oss ännu?
Men så med ens var han själv rödskinn och
försvarade sina jaktmarker mot de vita inkräktarna
och han talade långt ned i magen och sade
oupphörligt: hugh, hugh, jag har talat howgh!! Det
beredde honom aldrig någon svårighet att suggerera
sig till vad som helst, bara han fick vara ensam.
Så levde han i ett underligt drömliv och det
var stundom knappt att han kunde skilja på fantasi
och verklighet. Och han var lycklig i sin fantasi.
Men det hindrade inte att han hyste en brinnande
längtan efter verkligheten, att få äga vackra saker.
I tre år hade han längtat efter att få ett salongsgevär
och natt efter natt somnade han med handen
i tankarna knuten om bösspipan. Så hände det
en dag att majoren reste till Stockholm och han
lovade att ha något med sig åt barnen, när han
kom hem.
Det var naturligtvis salongsgeväret, det var
alldeles klart. Gunnar hade låtit förstå, att han
önskade sig ett dylikt, och då sade majoren:
— Ja ja, jag säger inte vad det blir!
Och så reste han.
Han dröjde i tre dagar och när han kom hem,
samlades familjen omkring honom och kappsäcken
skulle packas upp. Det hela var särdeles
hemlighetsfullt och nästan som jul, men inte kunde
salongsgeväret finnas i kappsäcken. Där fick det
ju inte rum, men kanske där var något annat
paket, avlångt och liknande en bössa, någon
annanstans. Ja?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
