Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Herman gick ned och kastade sig på
sin säng. Han hade kommit att tänka på Marianne,
och det var icke längre en tagg som långsamt
värkte, det var ett stort och gapande sår
som blödde. Och han förstod, att det var nästan
omöjligt att leva utan henne.
Och så blev det juldag, och majoren sade
redan då fy tusan, när han kom från högmässan,
och på annandagen sade han fan, och då var det
vardag. Och det blev verkligen skridskoväder
och Gunnar glömde fullständigt Gud och hans
angelägenheter, och han narrade efter bästa
förmåga sina lärare och föräldrar när det behövdes
och förde sålunda ett glatt och angenämt liv, och
klarade sig redan förträffligt över livets små
bränningar och skär.
Men i denna veva »började det så smått att
synas» på fru Atterblad och det blev genast en
levande vandrande skandal. En orkan av
viskningar rasade över staden, och som vanligt
drabbade det mest fru Atterblad. Men pastor Orvar
klarade även denna lilla omständighet med glans.
Han eklaterade genast sin förlovning med fru
Atterblad, och paret gick på visit i alla bättre
familjer med den oskyldigaste min i världen.
Folk började misstänka att det hela måste vara
lögn och att madam Ångberg hade misstagit sig.
Det var omöjligt att folk kunde vara så fräcka
som hon att de vågade visa sig öppet, om de
hade gjort något sådant. Och båda voro så glada
och muntra och visade sig så öppna och
obesvärade att madam Ångbergs auktoritet led en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
