Bergen började blåna i fjärran. Vi äro på allvar i Norrland. Och när det skymmer och börjar isna till mot natten, äro vi i Bollnäs. Det har varit en ganska lång dagsmarsch. Från Öregrund tidigt, sen en runda i norra Uppland, så en runda på Norrlandsgränsen, och så hitupp. Och vad möter här? Jo, om igen, mitt i denna gamla skogsbygd, på gränsen till de stora ödeskogarna: HSBhus i det livskraftiga samhället. Det är något av farten i Det nya Sverige i detta.
Men doktorn är inte hemma, han är ute på sjukbesök. Vi äta vår middag. Mitt under den ringer doktorn. Han kan inte ta emot i morgon bitti: han har mottagningen, en extra historia med patienter, som kommit långt ifrån, och så skolbarnsundersökning. Han skall komma till hotellet lite senare, och medan natten grånar omkring oss, där vi sitta i den tomma matsalen, gå vi på vanliga sättet igenom läget. Klockan blir elva och mer, innan vi skiljas, håda stela av trötthet.
- Överhuvud taget, förklarar han, kan man säga, att hälsovårdsnämnderna häruppe väckts genom dessa bostadsförbättringsbidrag, och vad särskilt nämnden på denna ort beträffar, har den presterat ett beundransvärt frivilligt arbete. En kår som jag också vill framhäva är skollärarna. Vad de gjort för att sprida kunskap om hygienens fordringar, vad de gjort för att få bort kaffemissbruket, särskilt morgonkaffet på fastande mage, det kan inte nog uppskattas.
- Hur är det för övrigt med hygienen?
- Folket har börjat vakna. Värmeledning - från spisen - sätts in, brunnar och vattenledning ordnas, även W. C. Det förekommer, att hela byalag slår sig samman om gemensam vattenledning. Trångboddheten är ju stor, men man har börjat fördela sig. Slask finns inte, biutrymmena är det också klent med. Men man har fått ett livligt intresse för bostaden. Ohyran är en bagatell. Men vad som är mest besvärligt här, det är för det första svårigheten för kommunen att få bostäder till fattiga och i synnerhet barnrika familjer.
- Ha de fattigaste någon verklig fördel av bostadsförbättringsbidragen?
- Nej. Dom kan ju inte tillskjuta av eget.
Där hade vi't igen.
- Understödstagarmentaliteten, hur är det med den, då?
- Man kan inte säga, att den på något vis är framträdande hos jordbrukarbefolkningen, men däremot hos folket i ödemarken i finnbygden. Dom har det också svalt, dom har praktiskt taget inget jordbruk och långa avstånd till sjukhus.
- Det psykiska tillståndet?
- Tja!
- Kan doktorn konstatera samband mellan psykisk debilitet och dåliga bostäder?
- Det är påfallande. Man kan få se ruskiga saker. Värst naturligtvis, om hustrun är undermålig. Men sånt händer, som t. ex. att vid ett tillfälle här hade vi en komplett omöjlig alkoholist, som bodde tillsammans med fem hundar i en utdömd stuga. Och mitt i allt detta ett minderårigt barn. Men skolbarnen är just den andra stora svårigheten. För det första är det ju så, att barnrikedomen alltid ökar ut mot periferin, borta i skogar och ödemarker, och det medför ju, att en massa barn få mycket lång väg till skolan, och vad det betyder i dessa bygder, det förstår man. Stora områden har ju inte ens vägar. Nu har vi ordnat så, att barn, som bor längre bort än 5 km från skolan, forslas dit med skolskjuts. För deras räkning, som bor i områden, där inga vägar finns, överväger vi skolhem invid skolan. Så har vi skolbarnsutspisning på finnskogen.
- På vad sätt?
- I skolhuset eller i någon gård i närheten, genom lärarinnan, och i fall, där barn ansetts undernärda i hemmen, har dom omhändertagits och inackorderats.
Där stack ödemarken, för första gången under resan, på allvar fram.
Dock var det icke ödemarkens närhet, som gav denna bygd dess väsentliga karaktär och intresse, utan något helt annat: de gamla väldiga bondgårdarna, minnena och resterna från gågna, helt annorledes levande tider.
Jag gör följande dag en vidsträckt tur över bygden under ledning av två kommunalmän. Doktorn är fullt upptagen med sitt. Vi besöka ett par gamla gårdar att börja med, av vilka den första är ett bokstavligt träslott, daterande sig från sekler tillbaka. Nu var det moderniserat, med sina tolv rum i två våningar, både värmeledning och övriga moderna bekvämligheter. Det var grant, men jag kunde inte återhålla den tysta reflexionen:
- Vilken apparat!
Rummen voro gästabudssalar, köket stort som ett litet hus, skafferier och förvaringsrum dito. Där bodde några ogifta syskon. På något sätt påminde det mig om Dalsland.
Och i nästa stora gård, från 1721, kom läget i dagen.
- Ja, sade ägaren, som flyttat ur sin gamla gård i en nyare, dom gamla gårdarna är för gamla, för omöjligt oekonomiska, med ända upp till 12-15 rum, och så används bara köket och ett rum, även om familjen är stor. Resten av rummen står iskalla. Och stängda. Och inte bara om vintern utan om sommarn också. Och år från år förfaller dom mer och mer, bit för bit. Fönster spräcks, tapeterna flagar opp, kakelugnarna spricker och sten ramlar ur murn. Somliga sätter väl in en ribba här, en sten där, men va hjälper det?
- Men ända får dom stå?
- Ja. Det är traditionskänslan, förstås. Man har sett dom, sen
man var barn. Det skulle kännas liksom tomt på nå vis, om dom
försvann. Men! Det är klart. Försvinna måste dom ju till sist ändå.
Inte kan det gå i längden så här.
