Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Förrän Gylfe hann sluta de orden,
förmörkades solen, och blixtar och dön
i leding nu drogo mot svällande sjön.
Förfärligen skakades heliga jorden ,2)
Det knakar i berg och det brakar i sky!
Likt rusige män, som kring mjödkaret vandra,
så växelvis männerne knuffa hvarandra:
de vilja, men icke de kunna fly.
Den klippan, der Herrskaren plägade sitta,
sig rörde, som offerdjurs inelfvor spritta.
Men Gylfe satt stilla; ty hjertat fick lugn
igenom sin tro, fastän ofvan och under
det hördes ett hafssvall, det hördes ett dunder.
Fast himlen var röd, som en glödande ugn,
och upp stego töcknar, så svarta och tunga,
som svaflade väder ur Heklas lunga.
Omsider de Hirdmän, som Sierskan följt,
der störtade in. Liksom undsluppne fången,
med ännet af tillrande svettdroppar höljdt,
den ena till Herrskaren qvad denna sången*
»Jordgrunden skälfde,
»jag sjunka den såg.
»Eystrasalt hvälfde
»mot klippan sin våg.
»Sierskan sköna
»sitt plogland nu kör
22) I d. ä. eller poet. Eddan förekommer ofta uttrycket: den heliga jorden.
Förmodligen menas härmed det, under organiska former, framträdande
alstringsämnet, hvars sinnebild Frigga var, och hvilket derföre kallades heligt, i motsats
till jordens oorganiska bestftnd, hvilket af de mytiske thnrsar och jättar föreställdes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
