Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
«åt en sin förtrogna: ’Till Haloges mör,
’du offret, på okända stigar, nu för
’Gå sen till ung Hergrim, och säg hvar jag finnes;
’hans Ogn uti Jotunhem än honom minnes/
Ett buller steg opp i den gästfyllda sal;
så vindar sig kasta i fjällsluten dal*
»Hell Ogn och hell dig, som af henne blef frälsad!»
»Så ropade flera; då ropade en:
»Må snart hon som Hergrimers maka bli hälsad!»
Den tredje och fjerde sig yttrade sen:
»Må AsiaGudar den ädla belöna,
»om icke af oss hon en gärd finge röna!»
Så roptes. Och gullhornet blef icke spardt;
men Säminger djerfve han fortsatte snart
sin saga: Vi tordes ej vinken försumma:
»I Jotunadrägt öfver fjällen vi gå,
»der varg höres tjuta och björn höres brumma,
»Vid nordstjernans ledning, vi slutligen nå
»till Haloges rike; det Holgaland kallas.
»Hans magt såsom Herrskare öfvergår allas;
»Hans döttrar i skönhet det göra också.
»Min lederska hemligt, en afton, mig förde
»till dem. Deras språk af min moder jag hörde,
»som barn; men försigtigt jag dolde det än.
»Skön Eysa, af Haloges döttrar den äldsta,
»såg smycket: ’Från Ogn är han sänd. Hennes vän
’är jag; men här kunna ej Åsar bli frälsta.
’Vår fader mot dem var ej någonsin mild;
Vår mor i sitt hat som ulfvinnan är vild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
