Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
»Ja, hemliga bud jag till Svade skall sända,
»med diktade sägner jag honom skall blända;
»ty sjelf blir jag hämnad, om hämd du får.»
Så skildes de båda. Lik yrmolnet ilar
nu AsiaUller; sin fot han ej hvilar.
Allt längre och längre den herrsklystne går;
fem dygn, ingen sömn eller föda han får.
Allena och kraftlös, i stjernklara qvällen,
han satt; då likt strömoln på skyhöga fjällen,
mot honom, helt fort, utur skogsbrynen for
den silfverbelocka de Groa, hans amma,
till hvilken hans kärlek fordom var stor.
Han ser henne; knappast sitt öga han tror.
Omsider han, liksom ett barn, börjar glamma
om framfarna öden. Den gamla i hast
står opp och säger: »Var dristig och fast,
»min Son! Och jag skall dina syften fullborda.
»För mig om ditt värf du behöfver ej orda;
»jag vet att till Thjasse du ämnade gå.
»Af honom du rikdbm och gull skall få;
»men han ej förmår att göra dig värdig
»din lycka. — Du fordom var stolt och var härdig;
»nu syns du så vek! — Mins, att handlipg och kraft
»jemt vandra tillhopa. En styrkande saft
»jag bryggt I mitt lönnrum den redan står färdig.
»Åt dig var den ämnad. Jag väntat, alltsen
»till Norden du kom, att dig träffa allen.» —
Hon hastigt gick bort, och hon hastigt kom åter*
Hon talade hemskt — så i ätthög det låter,
när jordbetäckningar läggas derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
