Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En folkriksdag för femtio år sedan af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En folkriksdag för femtio år sedan. |
| af |
| Hjalmar Branting. |
| ——— |
Några narrar inom den konservativa
pressen ha sökt skrämma för vår
förestående folkriksdag som
»olaglig» och »upprorisk».
Den räfven biter icke ens de
enfaldigaste gäss, så säfligt stilla, fredligt
och lagligt som hela
folkriksdagsagitatationen hittills framträdt — hvari den
som förhållandena ligga gjort alldeles
rätt. Men hvad skulle dessa harhjärtan
ha gjort för miner, om den i stället gått
öfver landet i storm ocb tumult, som
när Englands folk för ett halft hundra
år sedan fordrade sin »charta»?
Både för fiender och vänner må
några konturdrag vara till gagn från den
redan halft glömda tid, då,
»chartisternas» nationalkonvent var Englands
folkriksdag.
* *
*
»Demokratiska reformer»! Ganska
högt hade det ropet skallat äfven i
England mot slutet af förra seklet, men det
trängdes tillbaka under kampen mot det
revolutionära Frankrike, hvilken gaf
Englands industri och handel envåldsmakt
på hela den utomeuropeiska
världsmarknaden. Med freden efter Waterloo 1815
kom emellertid kris och elände, och
reformropen genljödo snart starkare än
någonsin, burna ut bland menige man i
dittills okänd måttstock genom William
Cobbet’s, sin tids främste tidningsmans
billiga flygblad. Men den rikare
medelklassen förband sig med den regerande
godsegareadeln. Mot ett fredligt
massfolkmöte på Petersslätten i Manchester
1819 högg ridande godsegaremilis, och
när det icke hjälpte husarer in med blanka
vapen och »återstälde ordningen» med
400 döda och sårade. Och på
arbetarnes raseri öfver den fega
»Peterloo»-massakern svarade »den blodige
Castlereagh», den bland andre af Byron
bränmärkte reaktionsministern, med sex
munkorgslagar.
Men 1830 års revolution satte ny
fart i den halft krossade reformrörelsen,
och åter var det arbetarne som främst
gingo i elden, fast nu medelklassen tog
hela ledningen — och hela vinsten.
Öfverhusets motstånd mot hvarje reform
bröts genom det fältrop, som från arbetarne
höjdes: inga skatter mera, skatterna äro
afskaffade! Äfven denna tjänst gjordes
dock förgäfves. De längre gående
fordringarna lämnades i sticket, och
parlamentsreformen af 1832 stannade vid
att gifva bourgeoisin rösträtt.
Härmed hade den nya herrskande
klassen i »hungerns och ångmaskinernas
land», som St. Simon döpt England,
dragit upp stegen efter sig, och marken
var beredd för en själfständig
arbetarpolitik, hvilken som rent uttryck för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:06:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lucifer/1893/0024.html
