Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Den som icke försakar.“ En bild ur verkligheten af Viktor E. Lennstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter den dagen råkades de oftare —
nästan hvarje söndagskväll ett helt år,
såvida det ej var något särskildt som
hindrade, och hela trakten visste, att Ströms
Johan och Westerboms Lisen skulle ha
hvarandra.
Ja, man visste till och med, att de
skulle gifta sig nästa år vid michelsmess,
då Johan skulle öfvertaga arrendet efter
far, som blef alltmera krasslig.
Imellertid vardt der på trakten en s. k.
andelig väckelse. Hvarje kväll var det
alltid läsning i någon stuga. En af
stiftelsens kolportörer vistades i socken och
predikade och sjöng, och än målade
helvetet, så att det blef riktigt hett om öronen,
och än fadrens hjertetag, så att tårar
strömmade af glädje och förnöjelse ur de
lättrördes ögon.
Snart blef också Lisen gripen af ordet
och började bekymrad fråga efter vägen,
Hennes bekymmer blef allt allvarligare —
hon tänkte nu icke på något annat och
kunde hvarken arbeta om dagarne eller
sofva om nätterna.
Det var så mycket som föreföll henne
underligt, men på två saker kunde hon
icke tvifla. Det första var, att om hon
skulle dö, blefve hon fördömd, och det
andra var, att nådens dörr ännu stod
öppen, men hvilken stund som helst kunde
slutas till, och då — för evigt förlorad.
Ännu hade hon ej fått frid.
En torsdagskväll skulle reseombudet
Fernström predika i skolsalen.
Det var första gången den lokalen
öppnades för de frireligiöse.
Kyrkherrn, som med oblida ögon såg
denna rörelse bland hans förut så trogna
församlingsbor och ansåg den befordra
separatism och villoläror, hade, så länge han
kunnat, vägrat upplåta skolan, men då
missnöjet häröfver blifvit allt allmännare
och ropet allt starkare, fann han det vara
klokast att i tid gifva efter än att spjerna
emot och uppreta församlingen mot sig.
Den så mycket omtvistade salen var
nu visserligen icke så stor, men den var
dock alltid större och lämpligare än ett
par rum i ett vanligt boningshus.
Snart fyldes den ock med folk, så att
lärarinnan måste öppna dörren till sina två
egna rum, och dit ingingo gummor och
äldre flickor, hvilka voro som mest
bekanta med henne.
Karlarne och pojkarne sutto derute och
trängdes på stolar och långbänkar och sågo
generade ut. Det dröjde ej länge, förrän
gången invid väggen var full af manfolk,
och till sist var också förstugan full af folk,
som ej kunde komma in.
Men derinne blef det snart varmt och
kvaft, under det att vintern frös kall
derute. Och genom öppningen i dörren slog
en rykande fuktig imma ut som ur en
bastu.
Klockan 8 kom Magnus Fernström,
predikanten, följd af mjölnaren, hos
hvilken han bodde.
Alla togo på sig en andäktig tråkig
kyrkmin. Lärarinnan började sjunga:
Herre, samla oss nu alla
Kring ditt rika nådesbord! etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
