- Project Runeberg -  Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 /
79

(1891)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlamentarismens teknik, handledning i föreningslifvet af Montanus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dock kanske icke den att leda diskussionen,
utan fastmer att vid omröstningarna
(voteringarna) iakttaga klarhet och
omutlig rättrådighet Till de ofta förekommande
krångliga hit- och ditkryssande voteringar,
som dra så odrägligt ut på tiden, är det
nog vanligen ordförandens slapphet,
otydlighet eller vrångvishet, som bär skulden.
Det är visserligen sant, att fall förekomma,
som äro kinkiga eller då mötesdeltagarna
själfva äro oförlåtligt virriga, såväl som att
den voteringsapparat, som delvis vunnit
häfd är icke så litet konstig; men när
ordföranden klart uppfattat de olika
yrkandena och själf icke vill föredraga något
särskilt, bör han — om han eljes eger
någon vana — rätt behändigt kunna lotsa
hela historien i land.

Då i en öfverläggning ingen vidare har
begärt ordet, hemställer ordföranden, att
diskussionen må förklaras afslutad, hvilket
befästes med klubbslag. Och plägar han
härvid t. ex. tillägga: »Då ingen talare
anmält sig, öfvergår jag till att framställa
proposition i ämnet
», hvarefter han först
har att redogöra för de skilda yrkanden,
som blifvit gjorda. Då gäller det för
förslagsställarne att höra upp; i stället för att
anmärkningar strax göras (i händelse
ordföranden uppfattat yrkandet oriktigt),
händer det tyvärr alltför ofta, att de mäst
elaka insinuationer utbasunas efteråt. Men
har man ej vid gifvet tillfälle bevakat sin
rätt, får man stå sitt kast, det är något
litet hvar borde kunna inse.

Jag yttrade mig nyss med en smula
vanvördnad om de brukliga voteringssätten.
När det blott gäller ett förslag, går det
nog. »Antages förslaget?» spörjer
ordföranden, och tycker han sig som svar erhålla
öfvervägande ja-rop, tillägger han: »Jag
finner frågan med ja besvarad
». Hörde han
däremot, att nej-ropen voro öfvervägande,
ställer han frågan så: »Förkastas förslaget?»
Äro ja-ropen nu öfvervägande, förklarar
ordföranden likaledes: »Jag finner denna
fråga med ja besvarad
» och befäster
beslutet (såsom alltid) med klubbslag.

Skulle, innan klubban hunnit fallna,
någon begära votering, t. ex. med anledning
af att han anser ordföranden ha uppfattat
styrkan af ja- eller nej-ropen orätt, svarar
ordföranden härpå: »Votering är begärd.»
Denna kan tillgå antingen med slutna sedlar
hvarpå skrifvits ja eller nej, eller med
handuppräckning, namnupprop eller med
discessus, d. v. s. att det ena partiet
anmodas gå åt höger, det andra åt venster
(från talarestolen), hvarefter de olika
styrkorna räknas.

Men om förslagen uppgår till ett antal
af fyra, fem, ser det däremot ofta hopplöst
ut att komma ur villervallan. Det gäller
nämligen icke blott, att ordföranden själf
har saken klar för sig, mötesdeltagarne
måste ock ha rätt syn på densamma. Hur
ofta märker man icke, synnerligast bland
ovana mötesdeltagare, att den stora
apparaten[1] med hufvudproposition och
motförslag alldeles kollrar bort dem, och att i
stället för att detta skulle vara den mäst
praktiska lösningen, det blir den minst
tillförlitliga.

Det är möjligt, jag tager miste, då jag
säger, att inom arbetareorganisationerna,
där man ju ständigt bör ifrigt agitera
för nytt tillflöde af medlemmar, det är
lämpligt att vid dylika tillfällen, då
yrkandena äro flera, låta votering ske för hvart
och ett af dessa. I alla händelser är det
det enda sätt, man kan påräkna, att alla
skola uppfatta. Måhända det icke är det
bekvämaste; men hur förträffligt det än är,
att allt går raskt undan, viktigare är och
blir dock alltid, att icke någons rätt
förfördelas, att den mindre vana deltagaren
ej blir lurad genom några finter, han är
okunnig om. Klarhet i öfverläggningar och
beslut är ett oeftergifligt vilkor.

Som sammanträdet ledes af ordföranden,
måste denne naturligtvis vara hemma


[1] Som här icke finnes utrymme att tydligt
framställa denna, hänvisas de som önska sätta sig
grundligt in i parlamentarismens teknik
till “Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande
församlingar“ af K. Törnebladh, eller till Axel
Svenssons lilla skrift: “Om öfverläggningar och
beslut“, n:o 5 Studentföreningen Verdandis
småskrifter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:06:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lucifer/1893/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free