Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
st&rk att förlåta? Och skulle de vara beredvilliga att hjälpa honom bära hans
nöd? Eller skulle de inte vara bättre än alla andra, utan svika honom sedan
lyckan svikit dem? Måhända att Katrina gjorde det. Han var inte riktigt
säker därpå, fastän han ville så gerna tro, att hon med ära skulle gå genom
det prof, som mötte de fleste i lifvet — karaktärens pröfning. Till barnen
hade han dock större lit.
Han skulle aldrig ha gift sig och skapat familj — den förebråelsen
tryckte honom tungt. Förlorad för samhället, skulle han efter utståndet straff
ha gått i frivillig landsflykt; det hade han inte tänkt på förr än nu.
Hustrun och barnen hade, liksom alla andra, ingen aning om hans
föregåenden. Den unga dottern var nyss förlofvad med en ung man i verken.
Och sonen hade en inkomstbringande plats, med de bästa utsigter för framtiden.
Den kvällen sade han ingenting och dagen därpå instälde han, sig inte
på sin plats i verkstaden. , Han vågade inte öppna morgontidningen, ty där
stod nog alltsammans af hvad han bekänt, anade han med bäfvan.
Då sonen kom hem på sin vanliga tid vid frukostdags, märkte fadern
genast, att denne visste något. Han hälsade så knapphändigt och hans rörelser
voro så hastiga och febrila. Han försökte äta, men lade häftigt från sig knif
och gaffel. Ur stånd att behärska sig längre, ryckte han tidningen åt sig,
öppnade den och träffade genast på den notis, han sökte. Den innehöll
ingenting annat än att verkmästaren Rudolf Antonsson undanbedt sig att bli
uppsatt som kandidat till det stundande riksdagsmannavalet.
— De gifva ingen förklaring, hvarför det skett, far, — yttrade han. —
Men se här, här hvad en högertidning har att förkunna. Det är så elakt och
insinuationerna så djärfva, att du måste åtala den, far. — Han räckte Rudolf
tidningen.
Men denne sköt den ifrån sig — han ville åtminstone slippa den
pinan att läsa sin egen fördömelse och aflifvande inför den stora allmänheten.
— Hvarför har du afsagt dig den hedern att representera ditt parti, far?
Då misstänker man ju, att det eger någon grund, hvad man anklagar dig för?
Men huru kan man våga att skrifva på det sättet? Du måste aftvå dig denna
gemena skymf, far, — sonens röst var skarp och det hördes tydligt, att han
inte själf var säker på, om inte ändå något var sant i anklagelsen. Ty hur
kunde man eljes med sådan bestämdhet utslunga den förskräckligaste af alla
beskyllningar, om inte det fans något att stödja sig på?
— Hur kan man våga det? — upprepade han.
— Emedan det är sant, min son — ljöd faderns röst, bortdöende som
en aflägsen, sorgfull ton.
— Hvad är det som är sant? — Hustrun kom fram till dem, men
studsade af det förfärade uttrycket i sonens ansigte. Och där satt mannen,
djupt nedböjd, förkrossad som en brottsling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
