Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad är kristlig socialism? af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tion mot en urartad, till undergång hemfallen kultur såsom den dåvarande
grekisk-romerska. Hon sysselsatte sig blott med utbildandet af sin lära,
författning och kult och med det på individerna riktade omvändelsearbetet, men
förhöll sig passiv till det verldsliga samhällets angelägenheter. Då hon från en
förföljd kyrka blef en segrande, var hon derför icke förberedd på lösandet af
några samhäslsreformatoriska uppgifter. Efter en ytlig massomvändelse förblef
det romerska verldsriket i grunden hedniskt såsåm förr. De menskliga
rättigheterna förtrampades som förr. Kyrkan riktades med göds. Hennes främste
män finge en yttre maktställning och till en del gemensamma intressen med
de verldsliga maktegande. I medeltidens stater ryckte kyrkan till sig
Öfver-väldet. Men hennes makt var en de menskliga lidelserna tyglande och
tuktande tvångsmakt snarare än en inifrån omskapande sanningens och kärlekens
makt. Stort och erkännansvärdt var det inflytande hon utöfvade till sedernas
mildrande, till nödens lindrande, men hon angrep aldrig de sociala orättvisorna
i deras rot. Men Kristuspersonligheten, hvars andliga bild aldrig kunde skiljas
från kristendomen, kunde icke förfela ’ett göra sitt inflytande gällande och på
känslans väg — om än tyst och obemärkt och för kyrkan sjelf omedvetet —
inplanta broderskaps- och solidaritetsidén i folkets sinnen samt sålunda bana
väg för nya omgestaltningar.
Med reformationen kom visserligen menniskans verksamhet i sitt
jordiska kall åter till heders, och föreställningen om en särskild högre
helighet i afskildhet från verlden aflägsnades. Men man tog fortfarande
det menskliga samhället för godt, sådant det var, utan att tänka på dess
omgestaltning från grunden till öfverensstämmelse med det stora kristna
kärleksbudet, och man betraktade fortfarande kristendomeu mera såsom en anstalt
för själars frälsning för ett kommande lif jan såsom en alla jordeiifvets
förhållanden förnyande och omskapande makt.
Äfven inom den protestantiska kristenheten har dogmtron undanskymt
den sant kristna tron på Gud och hans rike, hvilken med nödvändighet
innebär tron på det godas verldsbesegrande makt. Den religiösa partikularismen
med dess motsats mellan evigt saliga och evigt fördömda har förkväft känslan
af mensklighetens enhet och sålunda främjat den sociala partikularism, som
gör att man icke förmår vidga sin blick bortom klassmotsatserna inom det
nuvarande samhället. Sålunda har en lifsåskådning uppstått, i hvilken klasskilnad,
mass-armod, industriella kriser, arbetslöshet, svältlöner, krig och i allmänhet
osanna och disharmoniska förhållanden inom det menskliga lifvet betraktas
såsom i det stora hela oundvikliga saker, hvilka kunna mildras men aldrig
upphäfvas, betraktas blott såsom pröfningar, genom hvilka menniskan skall renas och
luttras. Från denna ståndpunkt skiljer man mellan de »verldsliga» pligterna, som
den kristne måste uppfylla, emedan han nu en gång är satt i dessa under
vandringen genom den jordiska jämmerdalen oundvikliga förhållanden, och de
pligter som ha afseende på det högre, andliga lifvet. Denna grundfalska upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
