Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Erikson - Ur en hypokonders dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
mig höras ej belackarne, här finner du friden.
Nej, jag vill ej dö; hellre kampen med mig själf
och andra; jag vill uppåt till kunskapens högsta
höjd, till handlingens svåraste branter, jag vill
lämna spår i sanden.
Annandagen 1890.
Vid hemmets härd.
Ett jämnt, ögonskärande hvitt snötäcke
ligger utbredt öfver marken, så långt blicken når,
och kommer mitt sinne att frysa och min tanke
att flyga till Sibirien. Jag lider af denna
enformiga miliö, af luftombytet, af den nya andliga
atmosfären, ett lidande, som består i en
själsdepression, hvilken gör mig nästan mållös.
Min far och en bonde sutto nyss framför
mig och förundrade sig öfver denna faordighet.
Jag plågades af att icke kunna tala med, men
det var mig alldeles omöjligt; nervöst skar jag
upp och bläddrade i Goncourternas
Revolutionshistoria, önskande mig ensam, riktigt ensam.
Bonden gör ett samtalsanfall, pekande på
kolboxen: >Är det sant, att stenkolen har bildats
långt nere i jorden, inne i själfva bärgen, eller
har den uppkommit af träd och växter, som jag
läst om i böcker?;»
>Ja, hvad som nu brytes i jorden som
stenkol, det har en gång varit grönskande skogar. :>
>Men hur har den kunnat komma så långt
ner i jorden?:»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
