Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lars Rydner - Själaringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
denna gång varit. Och inom mindre än en
timma var Ola Mjölnares hädantärd bekant
öfver-allt inom Grytinge socken, och alla sockenboar
sporde hvarandra: Hvem skall nu öfvertaga
kvarnen?
Ett litet stycke från kyrkan låg kvarnen.
Det blåste godt och kvarnvingarne ilade rundt
i hetsjagt efter hvarandra. Vindstilla hade förut
rådt länge, och en massa omalen spanmål
väntade på löftet, hvarför enkan begagnade sig af
blåsten, fastän det var mannens dödsdag.
Ola Mjölnares enka och fjortonårige son
skötte kvarnen, enär drängen Rasmus gått upp
i tornet att själaringa för den döde. De väldiga
hjulens träkuggar grepo gnisslande in i
hvarandra, kvarnstenarne snurrade omkring, krossande
rågen till fint hvitt mjöl, som strömmade ned i
säckar, fastade med jernkrokar vid kvarnrören.
Oaktadt det monotona surret vid kvarnens
arbete, nådde klockornas klämt, som förkunnade
Ola Mjölnares hädangång, äfven makans och
sonens öron, der båda voro sysselsatta i
kvarn-rummet, kringyrda af mjölstoft.
»Nu ringa de för far,* ropade pojken och
sprang bort till kvarnfönstret, som vette mot
kyrkan.
»Låt dem ringa, och sköt dit ditt b
»Men mor, ska vi inte stanna kvarnen, när
de ringa för far? Ska vi inte?»
»Du är för dum! Det blåser ej hvarje dag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
