Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1530-talets segertid; de sista årens möda och frid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot biktrådet skedde vigseln ock med kyrklig
välsignelse, liksom Filip måste uppfylla löftet till den
fordrande svärmodern att göra giftermålet bekant för
åtskilliga personer. Med hemlighållandet gick det
också dåligt. Filip blev då förskräckt och sökte till
sitt försvar välta hela skulden på professorerna från
Wittenberg. Melanchton blev härvid så uppskrämd,
att han på en resa dödligt sjuknade. Det hör till de
mest bekanta episoderna i Luthers liv, huru han
härvid handlade. Han följde med den läkare, som
kurfursten sände till Melanchton. När han kom fram,
var redan medvetandet viket från Melanchton,
talförmågan borta och ansiktet dödsfärgat. »Bevare oss
Gud, hur har ej djävulen skändat detta organ»,
utropade Luther förfärad vid åsynen härav. Han gick
till fönstret, föll på knä och trängde åter med sin bön
stormande mot himlen. Själv berättar han: »Då
måste vår Herre Gud till sist höra mig; ty jag kastade
säcken för hans dörr och stoppade i hans öron alla
löften, att han ville höra böner, som jag kunde
uppräkna ur den H. Skrift, och gjorde klart för honom,
att han måste bönhöra mig, om jag eljes skulle tro
på hans löften». Så grep Luther den till medvetande
återkomne Melanchtons hand och sökte tala livsmod i
honom. Men Melanchton bad Luther låta sig i fred
dö. Detta tålde ej Luther: »Ingalunda! Du måste
ännu länge tjäna vår Herre Gud». Så hämtade
Luther mat och tvang Melanchton att äta med orden:
»hör du Filippus, kort och gott, antingen äter du,
eller lägger jag dig i bann!» Från intrycket av
Luthers väldiga gudsförtröstan och trofasta vänskap
hämtade Melanchton verkligen åter livskraft. »Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
