Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men jag vill inte, jag vill på inga vilkor»,
förklarade Laura; »jag vill inte bli bekant med dem, jag
trifs bäst i ensamheten.»
Mer än en gång såg hon dock, gömd bakom
gardinen, huru de vandrade nedåt gatan, lastade med
fiskdon eller med oljerockar för att skydda sig mot
hafsstänket, och när deras steg och glada röster dött
bort, blef det så tomt och ödsligt omkring henne,
och en plågsam längtan efter att också få komma ut
långt till hafs, der vågorna tumlade om i munter lek,
bemägtigade sig henne.
Hennes piano stod qvar på sin vanliga plats —
det var för stort för det rum, non nu bebodde — och
ehuru hon så gerna velat begagna det, då
hyresgästerna voro ute, ansåg hon det för ogrannlaga att då
få in i deras rum, och kanske var det just derfor att
on ej fick tillfredsställa sin längtan att spela derpå,
som aen blef så mycket starkare.
En klar, mild junimorgon, då hon ville smyga
sig ut osedd, stängdes vägen oförmodadt af kandidat
Sturm, som stod på förstugutrappan med en bok
i handen och en plaid öfver armen, väntande på
modern.
Laura ämnade just smyga sig undan köksvägen,
då fru Sturm i det samma kom utför trappan och
derigenom stälde henne liksom mellan två eldar.
Hastigt skyndade Laura ut på trappan, förbi den
unge mannen, utan att ens se upp på honom. Men
när hon kommit ett stycke nedåt gatan, var hon
missnöjd med sig sjelf, liksom hade hon gjort något
ondt. Hon hade ofta om nätterna väckts af hans
ihåliga hosta och önskat kunna göra något för honom,
och nu hade hon varit rent af ovänlig, för att ej säga
ohöfiig.
Kandidatens ögon följde henne. Han märkte ej,
att modern stod bredvid nonom.
»Hur skön!» hviskade han. »Lyckliga de, som
hafva någon framtid att hoppas på!»
En sorgsen blick från moderns ögon träffade hans.
Båda tego ett ögonblick, kämpande med sin rörelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
