Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde äventyret, Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt hårda famntag vidgar ut till halfrund
af trappvis lägi’e, granbeklädda klippor.
HARALD.
Ja, sällsamt må det visa sig helt visst
för hvarje gäst från den bebodda verlden,
helst om han dristar klänga opp i tornet,
som just på branten står, och titta ned
utför dess mossbelupna svindelhöjd.
Förgängelsen — det har ni rätt i, herre!
Hon binder skickligt sina gröna kransar;
och träd och gräs och mossa bli, till slut,
dock kronan på hvart verk af mensklig konst.
ASTOLF.
Ja väl!
HARALD.
Men låt mig hemta er snart nog;
ni annars tör få mindre trefligt sällskap.
ASTOLF.
Hur så?
HARALD.
Jo, ser ni: ett och annat än
fins qvar i vissa rum och hvalf och källrar,
ifrån de år, då detta slott gaf genljud
af jagtmusik och muntra midnattsdansar.
Småplock, förstår ni, — slikt, som gammalt folk
plär fägnas vid och tänka på sin ungdom, ■—
det lockar också hit ibland på kärt
besök, de hedersmän som lefde då.
Bland lurar, slagsvärd, armborst, hillebårdar
de hålla vapensyn, och sina smycken
på nytt de adeliga jungfrur profva.
Det är, begriper ni, blott sent på natten,
som de få taga sig en sådan frihet;
men gerna komma de i tid, och lätt
er klocka kunde narra er på timman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
