Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91 —
storier verkade blott som knähundens försök att
muntra en stor, misslynt pudel. Hon förstod hvem
som hade rott ut med båten, och hon tänkte inom
sig, att om Eugen hade lyssnat på hennes
varningar för »den springande hjorten», så skulle det
ha varit lyckligt både för honom och hans
familj. Först vid afresan tinade fröken upp. Dora
och Lisbeth hade tagit af sig de olyckliga
»famil-jerosorna», och båtnyckeln, som Pilo varit-och
hämtat på stranden, där Lisbeth glömt den kvar,
hängde lugnt och tryggt i tamburen.
Hemfärden blef icke heller treflig; ångbåten
var öfverfull af människor, Eugen lyckades endast
med svårighet anskaffa sittplats åt sina damer och
var för .öfrigt hela tiden tyst och nedstämd.
Lisbeth vågade icke säga ett ord, hon kände sig
till mods som en öfverraskad tjuf, och Doras
försök att samtala mötte endast korta svar. »O,
hirn-mil!» tänkte Lisbeth, »hur ska; vi kunna gifta oss
med familjen Blum, — vi kommer att kväfvas
och dö med sådana förskräckliga vampyrer.,.»
»Kära Eugen, var inte ond på oss längre,»
bad Dora, då de skulle skiljas vid Doras och
Lisbeths hem, »det var ju inte så farligt...»
»Farligt?» upprepade Eugen med en
axelryckning, »nej, men ouppfostradt. Man brukar
inte uppträda så där, då man första gången är
bjuden på ett ställe...»
Lisbeth började snyfta, men Eugens kalla,
skarpa ton retade Dora och dref upp onda
tankar inom henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
