Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopardtämjarens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slå lionom på nosen varje gång han gick till anfall,
och då han blev illfundig och rusade på med nedböjt
huvud, behövde man bara sticka ut benet. Då han
högg efter benet, drog man det tillbaka igen och slog
honom på nosen. Det var alltsammans.
Med det drömmande uttrycket i sina ögon och med
sitt milda ordflöde visade han mig sina ärr. De voro
många, ett var alldeles färskt: en tigrinna hade klöst
honom i axeln ända in till benet. J ag såg de prydligt
lagade revorna i rocken som han hade på sig. Hans
högra arm från armbågen och ner såg ut som om den
hade gått genom en tröskmaskin, så hade klor och
huggtänder tygat till den. Men det var ingenting, sade han;
de gamla såren värkte litet då det var fuktigt väder.
Plötsligt klarnade hans ansikte av ett minne, ty
han var verkligen lika angelägen att berätta mig en
historia som jag var att få höra den.
»Ni har väl hört talas om lejontämjaren som var
hatad av en annan man?» frågade han.
Han tystnade och såg tankfullt på ett sjukt lejon i
buren midtemot.
»Han har tandvärk», förklarade han. »Ja...
le-jontämjarens stora nummer var att sticka in huvudet
i lejonets gap inför publiken. Mannen som hatade
honom var med på varje föreställning i hopp att
någon gång få se lejonet hugga tänderna i honom. Han
följde med truppen över hela landet. Åren gingo och
han blev gammal, och lejontämjaren blev gammal,
och lejonet blev gammalt. Och till sist en dag, då
han satt på första bänken, fick han se vad han hade
väntat på. I^ejonet högg till, och det tjänade till
ingenting att skicka efter doktorn.»
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
