Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta att tiga, qvä,f dess önskningar och beherrska dess svaghet, samt
offra er helt och hållet för er pligt, eller ock..................“
.,Hvarför fortsätter ni ej?“
„Eller ock lat det arma offret för ert högmod framsläpa sitt
lif såsom hittills.1*
„Ah! min fru, hvad begär ni?“ Herman hade blifvit mycket
blek.
,,Nu gäller det om heder och pligt skola segra äfver hjertats
svaghet. Är ni en man af .verklig ära, då skall ni icke för
andra-gången förskjuta henne. Segrar er pligt, då skall ni följa henne
och resa långt, långt härifrån; men låter ni beherrska er af den
svaghet er kärlek uppväcker, låt henne då resa ensam; ty vill ni
godtgöra hvad ni brutit, då måste offret vara fullkomligt och
värdigt Herman Romarhjerta. Nu icke ett ord mera i detta ämne,
om ni behagar. Besluta sjelf! Bedöm sjelf, opartiskt och rätt,
det steg ni bör taga, och lät Stephana hoppas, att den man, som
sagt sig älska henne så högt och så heligt, äfven är till hela sin
karakter och sina handlingar ädel och storsint.**
„Och lönen för det ädla och storsinta, hvar finner jag den?“
„I ert eget bröst.**
En lång lystnad uppstod. Herman hade stigit upp och
vandrade en stund af och an på golfvet, slutligen satte han sig vid
pianot. Stephana lutade sig tillbaka i ett af soffhörnen. Hon var
blek och en skugga af smärta hvilade öfver hennes ansigte.
Plötsligt sjöng Herman:
„Om jag reste långt, långt, så långt som bort till verldens slut,
„Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
„Och om jag icke kom igen forr’n tiden runnit ut,
„Så skull’ du ändå finna tro hos mig.“
Det var samma sång som en gång förut pressat tårar ur
Stephanas ögon, och äfven nu smögo de klara perlorna utför
kinden och stannade på det svarta sidenet. Då Herman sjungit slut,
sprang han upp och stod framför Stephana.
„Du gråter!** sade Herman med låg, darrande röst. En lätt
rysning gick igenom Stephanas varelse; men hon förblef orörlig.
Han pekade på tårperlorna, som ännu lågo qvar på det svarta
tyget, tilläggande:
„En gång hade jag velat gifva år af mitt lif för att veta hvil—
ka känslor som frampressade dessa diamanter.“
„Fallna på sorgens skrud,** hviskade Stephana.
„Nu ville jag gifva hela mitt lif för att en enda sekund
kunna läsa i ert hjerta och se för hvilken dessa tårar runnit.**
„För honom som klädde mig i enkedrägt,** sade Stephana och
lyftade upp sitt sänkta hufvud.
„Honom! Det gifs då en honom som upptager edra tankar?.*’
Herman såg dystert på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
