Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
När de romerska legionerna märkte detta: att arme-
nierna lömskt övergivit dem, grepos de av förbittring
över deras trolöshet. Men från den dagen sänkte där
sig ock en icke ringa modlöshet över hären.
Dock ville Antonius ingalunda uppgiva belägringen.
Han hoppades, att staden genom hunger skulle tvingas
att giva sig. Och han befallde sina krigare att fälla
träd i en närbelägen skog och lät dem timra upp nya
belägringsmaskiner.
Likväl ledo romarna icke litet förfång genom de
parthiska ryttarskaror, vilka svärmade omkring dem
— liksom getingar vilka kringsvärma en lantman och
störa honom i hans arbete ute på fältet. Och dessa
ryttarskaror stredo på det sättet, att de, när de mötte
motstånd, hastigt flydde undan, men ännu under flyk-
ten vände sig om på hästryggen och avsköto dödande
pilar. Och sålunda hände det ofta, att om än romarna
tycktes segra i striderna, så föllo där långt flera bland
dem än bland fienderna.
Nu fanns där bland partherna en man vid namn
Monaises, en av de rikaste och förnämsta männen
ibland dem, vilken en gång kommit i ovänskap med
konung Orodes och då begivit sig till Antonius. Sedan
hade han likväl återvänt och försonat sig med konung
Phraates.
Till denne Monaises sade nu en dag konung Phraates:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
