Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
och tid. Men den tanke försvinner icke, med hvilken
mitt tidlösa Jag tänker sig sjelft och allt annat,
deribland äfven tidsexistensen, och hvilket öfver all tid
upphöjda tänkande vi ofvan bevisat vara den
nödvändiga förutsättningen for möjligheten af allt
sammanhängande tänkande redan liär i lifvet. Tag bort
det brytande prismat, och du skall icke längre hafva
det på brytningen beroende färgspelet. Tag bort
prismat, och ljusstrålen skall blifva qvar i alla fall.
Men tag bort ljusstrålen, och intet prisma i verlden
skall gifva dig skådespelet af de brutna färgerna.
„Hvi lider han nu" — säger Hamlet om juristen
i den af Dr B. citerade kyrkogårdsscenen — „att
denna råa bengeln knackar honom i skallen med en
smutsig skofvel, och tar icke stämning på honom för
hugg och slag?" Svaret är enkelt: den förmodade
juristen har upphört att vara tillgänglig för hugg och
slag; de träffa honom ej längre. Dessutom har han
upphört att vara jurist. Men det enda sättet att vara
menniska är icke det att vara jurist och är icke det
att vara tillgänglig för hugg och slag.
Dr B. har egnat ett följande kapitel åt frågan
om själens säte och, och funnit denna vara hjernan.
Härom kunna vi ingenting annat säga, än att hon
för oss gerna må vara själens säte, i den mening
hvari det kan blifva fråga om ett säte för själen.
Denna mening kan aldrig blifva någon annan än den,
att hjernan är den kroppsdel, uti hvilken själslifvet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
