Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är allt ändå en fantast, Ragnar 1»
»Jag är hederlig karl, och det är något,
som inte hvem som hälst kan säga här på jorden.»
¥
5-
jS^Len det kom naturligtvis, det ögonblick, då
äfven Ragnar bekände sin kärlek. Det
inträffade på nyåret, samma kväll som han återsåg
Dagmar, efter att ha julat hos sina föräldrar.
Hon väntade honom öfverst på trappan, ensam
som hon var i hela våningen, då pigan hade
fått ledighet och Fabian gått på konsert. När
Ragnar, som själf darrade af sinnesrörelse, mötte
hännes glädjestrålande blick, hörde hännes
hän-ryckta: »Ragnar, är det du?», omslöts af hännes
mjuka armar, kände hännes varma kyss på sina
läppar — då var det slut med besinningen, och
bekännelsen flög ur hans mun, som ett jubel.
Och liksom hade nu en fördämning röjts undan,
som hållit hans känslor innestängda, så skildrade
han med inspirerade bilder sin tysta kärleks
historia, sin kamp och sina tvifvel, sin längtan
under julen, hur han i nattens mörker och
fots-tjock snö trefvat sig fram hela mil för att i
hemlighet skicka hänne bref, hur han ängslats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
