Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fastän Ragnar sålunda gick alltmer på
ackord med sitt samvete, fattade han ej något
afgörande beslut. Berodde det kanske på
stoltheten, fåfängan, det lockande begäret att äfven
efter skilsmässan kunna säga sig ha stått stark,
där icke mången skulle dröjt att sjunka ner i dyn?
Hvem vet?
En afton, vid sängdags, hörde han att
Dagmar gick förbi hans dörr och uppfor den lilla
trätrappa, som ledde till vinden. För att få
säga hänne ett sista godnatt, öppnade han
ljudlöst sin dörr och passade på, när hon kom
tillbaka.
»Är det du?» hviskade han.
»Ja, älskling, såf godtl»
»Har du inte ljus med dig?»
»Nej, det släcktes.»
»Kom in ett litet ögonblick!»
»Jag vet inte ... Jag höll redan på att gå
till sängs . .. Det går inte an.»
I detsamma rycktes en dörr upp längst borta
i tamburen, och Fabian ropade på Dagmar. Som
en pil var hon inne hos Ragnar och sprang in
i hans garderob.
»Säg att du inte sett migl» hviskade hon,
andtruten af ängslan.
Ragnar var förtviflad.
»Jag kan inte ljuga. Om han kommer, så ...»
»Du är tvungen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
