Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagmar föll in med ett så friskt och
ohäj-dadt skratt, att Fabian blef alldeles handfallen
och rodnade , på nytt, liksom medveten om sin
dumhet, hvilket dock ej var händelsen.
»Hör, Fabian», yttrade Dagmar, sedan
skrattet väl hunnit lägga sig, »tycker du inte
Möller och jag kunde säga du till hvarandra?
Det är förunderligt att du inte föreslagit det
själf.»
»Ja-a», menade Fabian», det skulle då vara
därför att han är din bäste vän, men inte därför
att han är fosterfar, om du är fostermor. Ja,
skratta du! Men så dum är jag min själ inte,
att inte jag begriper det!»
»Nej, du är visst inte dum, Fabian. Tack,
Ragnar! Hjärtligt tack för den lille guds ängeln
du har skänkt mig!»
»Hör, nu skriker han!» utbrast den förtjuste
fosterfadren. Och när Dagmar skyndat in till
barnet, tog Fabian fram och bjöd cigarr —
något som icke händt förut under hela den tid,
som Ragnar varit i hans hus.
Hade meningen varit att med detta barn
skaffa Dagmar någonting, som utfyllde hennes
lif och mildrade samvaron med Fabian, kunde
värkligen resultatet ej blifvit bättre än det tycktes
bli. Dagmar, som log och sjöng ifrån morgon
till kväll, tänkte knappast på annat än barnet,
»hännes sista kärlek», såsom hon ibland sade.
Fabian var som förvandlad. Han gick omkring
i det briljantaste lynne, bjöd upprepade gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
