Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intresse för både författarskap och annat samt
skänkte Ragnar manuskriptet till pjesen. Först,
när han tvekade att mottaga denna gåfva,
beskyllde hon honom för tillgjordhet och häntydde
på att han ej älskade hänne, då han ej ville
göra hänne till viljes i denna lilla småsak, hvilket
han så mycket hällre borde göra, som han själf
gifvit pjesen allt det värde den hade. Sedan,
när Ragnar tagit emot skänken, med vilkor att
i ett företal få omnämna sin skuld till hänne,
kastade hon fram att han ej kunde dölja sin
förtjusning, gaf honom vinkar om att han var
egoist och insinuerade stundom på ett
förnärmande sätt att han finge hänne att tacka för
sitt rykte som författare. Till slut brände Ragnar
i förargelsen upp manuskriptet. Han vämjdes
vid att hos Dagmar upptäcka det ena fula
draget efter det andra. Ofta sade han sig själf
att hännés sträfvan efter godt anseende, hännes
rädsla för mänskors omdöme, var det enda goda,
som han värkat på hänne. Och till och med
detta goda, tyckte han, vände hon ofta till ondt,
därigenom att hon i så hög grad tog hänsyn
till hvad mänskor skulle säga om hännes
handlingssätt, att hon ej brydde sig det minsta om
huruvida hon handlade rätt eller ej.
Men det behöfdes endast att Dagmar visade
honom en vacker sida af sin karaktär eller att
han ute i staden hörde hänne berömmas — då
såg han åter upp till hänne som till den ädlaste
varelse på jorden och förbannade sin misstänk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
